Denna studie syftar till att undersöka hur förskollärare resonerar kring högläsning och hur deras högläsningsmetoder främjar barns språkliga utveckling. Studien är byggd på empiri som är insamlad via semistrukturerade intervjuer som spelats in och transkriberats. Arbetet vilar på det sociokulturella perspektivet och centrala begrepp har använts aktivt i arbetet för att beskriva vår empiri och vår analys. Resultatet visade varierade metoder och tillvägagångssätt vid högläsningen, där dialogisk högläsning och boksamtal var de främsta, återkommande strategierna för språklig stimulans. I slutsatsen redovisas resultaten vi kommit fram till utifrån våra forskningsfrågor. Den första delen behandlar hur dialogisk och didaktisk högläsning, boksamtal, bokplantering och rösten som verktyg varit centrala strategier vid högläsningsundervisning. Den andra delen belyser de utmaningar som uppstår i arbetet med högläsning, såsom stora barngrupper, åldersvariation och samarbete med vårdnadshavare samt hur barnen kan stöttas och vägledas i sitt lärande utifrån sina individuella behov.