https://www.mdu.se/

Denna uppsats undersöker de bakomliggande orsakerna till varför ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden dras in i gängkriminalitet, samt vilka brottsförebyggande insatser som kan hjälpa dem att återintegreras i samhället. Genom kvalitativa intervjuer med tidigare gängkriminella och yrkesverksamma inom brottsförebyggande arbete har uppsatsen identifierat både individuella och strukturella faktorer som påverkar ungdomars väg in i kriminalitet. De tidigare gängkriminella arbetar idag inom brottsförebyggande organisationer. De individuella faktorerna inkluderar neuropsykiatriska diagnoser, bristande stöd från familj och skola, samt behovet av social status, medan strukturella faktorer som segregation, fattigdom och stigmatisering bidrar till att förstärka den kriminella identiteten.

Uppsatsen baseras på marginaliseringsteorin och stämplingsteorin, vilka ger en teoretisk ram för att förstå hur social exkludering och stämpling som avvikare kan driva ungdomar till kriminalitet. Genom analys av intervjuerna framkom det att brottsförebyggande insatser, såsom mentorskap, familjestöd och förbättrad skolgång, kan vara effektiva i att hjälpa ungdomar att lämna kriminaliteten bakom sig. Samtidigt krävs också strukturella förändringar för att minska ojämlikhet och segregation i samhället. Sammanfattningsvis visar studien att det krävs en kombination av individuellt stöd och samhällsinsatser för att framgångsrikt förebygga gängkriminalitet bland unga.

En viktig insikt från denna studie är hur strukturell marginalisering spelar en avgörande roll i att driva ungdomar till kriminella miljöer. Ungdomar som växer upp i segregerade områden med begränsad tillgång till utbildning, arbete och positiva förebilder har ofta få alternativ för att bygga en stabil25framtid. Gängen erbjuder dem ett substitut i form av status, samhörighet och ekonomisk trygghet - något som samhällets institutioner inte lyckas tillgodose. Detta förstärks av stämplingsteorin, som visar hur ungdomar som ses som kriminella av både samhället och deras närmiljö riskerar att internalisera denna identitet och fortsätta på en kriminell bana.

Intervjuerna belyser också vikten av tidiga och anpassade insatser för att bryta denna negativa cykel. Brottsförebyggande åtgärder som mentorprogram, familjestöd och skolintegration visade sig vara centrala för att ungdomar ska kunna lämna kriminaliteten bakom sig. Insatser som fokuserar på att bygga relationer, erbjuder alternativa vägar till status och framgång samt ge långsiktigt stöd är avgörande. Det blir tydligt att det inte räcker med kortsiktiga lösningar, samhället måste investera i långsiktiga program som skapar en trygg och hållbar förändring för dessa ungdomar.

En fråga som också bör lyftas i diskussionen är hur de samhälleliga strukturerna kan förändras för att minska marginalisering och segregation. Det är tydligt att kriminalitet inte endast kan bekämpas på individnivå. Om ojämlikheter i tillgången till resurser, utbildning och arbete kvarstår kommer kriminalitet fortsätta att vara ett attraktivt alternativ för unga i utsatta områden. Därför krävs ett bredare samhällsperspektiv där både strukturella förändringar och individuellt stöd måste samspela för att skapa en långsiktig lösning.

Sammanfattningsvis visar denna studie att kriminalitet bland ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden är en produkt av både individuella sårbarheter och samhälleliga ojämlikheter. För att effektivt motverka gängkriminalitet krävs det därför insatser som adresserar såväl de personliga utmaningar som de strukturella hinder som dessa ungdomar står inför.