https://www.mdu.se/

This article presents a comparative analysis of Finland-SwedishTove Jansson’s short story “Det osynliga barnet” (“The Invisible Child,”1962) and Norwegian Gro Dahle and Svein Nyhus’ picturebookSnill(Kind, 2002), both of which portray metaphorical depictions of girlswho deviate from social norms. The article shows how the protagonists,Ninny and Lussi, fall into silence as a response to emotional trauma andmarginalization, before eventually reclaiming their voices. Drawing oncritical disability studies, this study examines how the girls’ silences andreappearances function narratively and aesthetically. The analysis focuseson how their incapacities are depicted and how these depictions intersectwith notions of power, gender, and normality. By investigating the waysin which silence operates as both a narrative problem and a metaphor fortrauma and invisibility, the article explores how the stories structure andresolve this problem through the girls’ eventual “recovery.” The studyargues that while their regaining of voice may seem emancipatory, it canalso be read as a form of adaptation to updated yet still coercive normsof girlhood. The comparative approach also enables a reflection on howdiscourses surrounding discipline, conformity, and resistance have shiftedover time. Ultimately, the article highlights the interplay between silence,speech, and normality, and the extent to which these stories both reproduceand challenge dominant tropes.

I litteraturdidaktisk forskning används en rad metaforer för att beskriva vilka funktioner och mål litteratur och litteraturläsning förväntas ha i skolan. Vanligt förekommande metaforer är litteraturen som spegel eller fönster, men också som lim eller gåta (Kjelen, 2018). Denna studie utgår från att metaforer som dessa inte enbart fungerar som språkliga utsmyckningar, utan som tankemodeller som formar föreställningar om vad litteratur är och hur man bör läsa och undervisa om den (Lakoff & Johnson, 1980). Genom att undersöka vilka metaforer som används för att beskriva litteratur och litteraturläsning i aktuell nordisk litteraturdidaktisk forskning ämnar studien bidra till diskussionen om litteraturundervisningens roll och uppdrag i vår samtid.

Syftet med studien är att utifrån ett kritiskt genreperspektiv undersöka en nisch inom svensk barnlitteratur som explicit syftar till att främja värdegrunden. Studiens material utgörs av Nollan och nätet: Noelias hemlighet (Engvall, 2020), Handbok för superhjältar: Del 1: Handboken (Våhlund & Våhlund, 2019), Musse & Helium: Del 1: Mysteriet med hålet i väggen (Brinck, 2018) och Barnen i Kramdalen: En saga om integritet, tafsare och nättroll (Sjölander & Sjölander, 2017) samt deras epitexter. Studien undersöker dels hur texterna går till väga när de approprierar diskurser från professionella genrer, dels vad hänvisningarna till värdegrunden fyller för funktioner.Studien visar hur en PR-diskurs, en fiktionsdiskurs, en läromedelsdiskurs och en juridisk diskurs formar dessa verk som hybrida, diskursiva konstruktioner. Analysen visar sedermera att värdegrundens funktion är riktad både ”inåt”, genom att böckerna är avsedda att användas inom skolans ram för att forma önskvärda identiteter hos elever, och ”utåt”, då referenser till värdegrunden är centrala för böckernas marknadsföring. Detta överensstämmer med tidigare forskning om värdegrundens funktioner inom företag, myndigheter och organisationer.Studien tar sin utgångspunkt i tidigare studier av normkritisk barnlitteratur. De böcker som fokuseras i studien tolkas emellertid som normförstärkande snarare än normkritiska, i den bemärkelsen att de mycket tydligt tar ställning i frågor som rör moral och lag, vilket studien tolkar som en konsekvens av en pågående juridifieringsprocess. I dialog med tidigare forskning tolkar studien böckernas moraliska ställningstaganden som uttryck för en tidstypisk och konservativt färgad moralism, som ersätter politisk deliberation med moralistiska avståndstaganden. 

I och med att den nya läroplanen för gymnasieskolan, Gy25, börjar gälla höstterminen 2025 förändras litteraturens roll i svenskämnet delvis. I relation till föregående läroplan innebär Gy25 en utbildningsideologisk kursändring, från en uttalad anpassning mot arbetsmarknaden (Borsgård, 2021, Carlbaum, 2012) till förmån för ett stärkt bildningsperspektiv (Borsgård, 2024). Förutom att Skolverket explicit nämner bildning i informationsmaterialet till reformen syns detta när de nya ämnesplanerna betonar litteraturhistoria tydligare genom att epokbegreppet återinförs. Betoningen av bildningsperspektivet, liksom exempelvis Skolverkets initiativ att ta fram skönlitterära läslistor för skolan (Skolverket & Kulturrådet 2024), kan tolkas som en vändning mot traditionen, i den bemärkelsen att det ligger i linje med en konception av svenskämnet som ett litteraturhistoriskt bildningsämne (Malmgren 1996).

I ett pågående forskningsprojekt undersöks svensklärares uppfattade läroplan (Goodlad, 1979) inför och under införandet av den nya läroplanen. I föredraget presenteras hur svensklärare förstår litteraturens roll i ämnesplanerna samt vilka konsekvenserna kan bli för litteraturundervisningen i skolämnet svenska på gymnasiet. Ljudinspelningar av förberedelsearbetet, i form av workshoppar med verksamma svensklärare på olika skolor runt om i landet under läsåret 2024/25, ligger till grund för diskursanalyser (Fairclough, 2010). Dessa tar fasta på såväl lärares förståelse av de nya styrdokumenten, exempelvis det nya ämnesbetygssystemets funktioner, som upplevda konsekvenser på undervisningsnivå, exempelvis hur undervisningen i litteraturhistoriska epoker relaterar till individens bildning. Bland de preliminära resultaten syns att lärarna uppskattar möjligheten att ägna sig åt litteraturhistoria under gymnasiets alla tre år och att det kommer att leda till en förändrade didaktiska val gällande det litterära innehållet. Däremot verkar de inte uppfatta några större förändringar i målen med litteraturläsning och bildningsbegreppet är i hög grad frånvarande i deras tal om litteratur. 

Under senare år har barn- och ungdomslitteraturen på olika sätt kommit att gestalta erfarenheter kopplade till klimatkrisen, till exempel genom att skildra upplevelser av klimatångest och undergångsskräck. Denna artikel undersöker preapokalypsens funktion i några exempel på barn- och ungdomslitteratur genom ett ekokritiskt perspektiv inspirerat av Timothy Morton och Roy Scranton. Genom analyser av Om dagen tar slut (2017) av Lisa Hyder och Per Gustavsson, Slutet (2018) av Mats Strandberg och Kometjakten (1946) av Tove Jansson visar jag hur hotet om en förestående katastrof fungerar som ett narrativt spänningsmoment. Jag tolkar också de apokalyptiska elementen som estetiska gestaltningar av vad Morton kallar ”hyperobjekt” och som hyperboler med en potentiellt didaktisk funktion. Samtidigt problematiseras dessa stiliserade gestaltningar utifrån kritik om att de riskerar att förenkla klimatkrisens komplexitet och förstärka apokalyptiska föreställningar. Jag diskuterar även hur dessa skildringar kan kopplas till erfarenheter av det sublima och därigenom fungera terapeutiskt, som ett slags lustfyllda bearbetningar av klimatkrisen. Med Jacques Derrida förs ett perspektiv in där fiktionen kan ses som ett sätt att förbereda sig för det som (eventuellt) ligger framför oss. Artikeln avrundas med en didaktisk reflektion kring hur samtal om klimatfiktion kan nyanseras och fördjupas i undervisning genom att introducera ekokritiska perspektiv som utmanar konsensus och öppnar för frågor om mänsklig agens och makt. Ett sådant förhållningssätt kan bidra till att ta elevers oro på allvar och samtidigt motverka förenklade förståelser av klimatkrisen.

I Gustav Borsgårds kapitel ”Dansa runt ämnet. Flams och trams hos Kristina Lugn och Isabella Nilsson” sätts Lugns poesi i dialog dels med litteraturteoretikern Sianne Ngais estetiska kategori ”flams”, dels med poeten Isabella Nilssons så kallade nonsenspoesi. Enligt Borsgårds läsning kan Ngais begrepp kasta ljus över de tragikomiska och vilsna diktjag som i Lugns sjuttiotalsdikter irrar vilset mellan olika roller och plikter. Genom att sedermera ställa Ngais ”flams” i relation till Nilssons ”trams” – dikt som en självmedveten och delvis underminerande lek – argumenterar Borsgård för en utvecklingslinje i Lugns poesi, en rörelse från ”flams” till ”trams”.