https://www.mdu.se/

Innehåll:

Red. [Sture Packalén] Inledning

Janina Orlov, Orden som skrattar och gråter

Annakarin Kriström, "Vi är som vi är" - Barbro Lindgrens tidiga författarskap för vuxna

Margareta Sörenson, Vilda bebin får en scen eller Barbro Lindgren på teatern

Stefan Mählqvist, Vemod, dunsar i gräset, och rop. Besök i ett par av Barbro Lindgrens barnboksvärldar

Sture Packalén, Günther Grass och minnet av det förflutna

Katharina Strohkirch, Das Kokettieren mit dem Banalen. Trivialität als Darstellungsmittel der Betäubung in Sven Regeners Herr Lehmann

Monica Loeb, Narrative perspectives in Posthumous, a Short Story by Joyce Carol Oates

Hans Färnlöf, Motivation et description dans Nana

Gunilla Karlsson, Tre hälsinge-emigranters Amerikasvenska

A Aal, Achternbusch, Adelbert von Chamisso-Preis, Ahlsen, Aichinger, von Aist, Altenberg, Alverdes, Améry,Andersch, Anderson, Angelus Silesius, Apitz, Arendt, Andres, Anzengruber, Auerbach, Alexis, Alger, B. von Arnim, A. von Arnim, Arnold, Artmann, Arndt, von Auersperg, Ahlsen, Asmodi; B Bachmann, Bahr, Ball, Bauer, Baum, Becher, Jurek Becker, Jürgen Becker, Benn, Bergengruen, Bernhard, Bernuth, Beyer, Bichsel, Bienek, Biermann, Bobrowski, Brandstetter, Brasch, Braun, Bredel, Brentano, Brinkmann, de Bruyn, Burger, Böll, Börne, Bierbaum, Bleibtreu, Blut und Boden-litteratur, Bodmer, Bosels, Borchardt, Borchert, Brant, Brasch, Braun, Braunschweig-Wolfenbüttel, Breitinger, Brezan, Broch, Brod, Bronnen, Brussig, Büchner-Preis, Bürger, Burmeister; C Canetti, Cisinski, Carossa, Claudius, Conrad, Csokor, Czechowski; D Dahn, Delius, Ditzen, Drewitz, Dreyer, von Chamisso, H. Claudius, M. Claudius, Courths-Mahler, Dauthendey, Dehmel, Deutsche Vierteljahrschrift, Det unga Tyskland, von Doderer, Dorst, Drach, von Droste-Hülshoff, Duve, Dwinger, Dürrenmatt, Däubler, Döblin; E Ebers, Ebner-Eschenbach, Edschmidt, Ehrenstein, Eich, Eisenmenger, Elsner, Endler, Enzensberger, Erpenbeck, Eschstruth, Ernst, Eulenberg, Ewers; F Fallada, Feuchtwanger, Faesi, Federspiel, Fischer, Flex, Forster, Frischmuth, Fritsch, Fleisser, Fontane, Forte, Fouqué, Frenssen, Fried, B. Fuchs, J. Fuchs, Freiligrath, Freytag, Frisch, Funck, Fühmann; G Gaiser, Ganghofer, Geibel, Geiger, Gellert, Genazino, George, George-Kreis, Gercke, Gerstenberg, Glaeser, Glauser, Gleim, Goll, Gomringer, Goes, Goetz, Göttinger Dichterbund, Gottsched, Gotthelf, Grabbe, Graf, Görres, Grillparzer, H. Grimm, Groth, von der Grün, Grünbein, Gundolf, Gutzkow, von Günderrode, Günther, Gütersloh; H Habeck, Hacks, Haffner, Hagelstange, Hahn, Halbe, Hammesfahr, Handke, Hart, Hartleben, Hauff, Haushofer, Hausmann, Heine, Harig, Hartmann von Aue, Hauptmann, Hebel, Hein, Heinrich von Veldeke, Heise, von Hagedorn, Heinrich von Mohrungen, Heinse, Heissenbüttel, Hebbel, Heinrich von Ofterdingen, Heyse, Heidelbergromantikerna, Heliand, Herburger, Hermann J., Hermlin, Herwegh, Hettche, G. Heym, S. Heym, Hilbig, Hildesheimer, Hochwälder, van Hoddis, H. von Fallersleben, Hohler, M. Holmqvist, Holz, Hochhuth, Horster, von Horvath, Huch, Hroswitha, Huelsenbeck, Hutten, A. Haushofer, M. Haushofer, C. Hein, Hofmannsthal, Huchel, Hürlimann, Höllerer; I Ihering, Iffland, Immermann, Iser; J Jaeggi, Jandl, Janka, Janosch, Jelinek, Jenaromantikerna, Jendryschik, W. Jens, Jirgl, Johann von Saaz, Jugend (tidskrift), Jünger, Jung-Stilling, Jahnn, Jean Paul Johnson, Johst, Janosch, Jauss; K Kahn, Kaiser, Kaminer, H. Kant, Kasack, Kaschnitz, Kassner, Kehlmann, Keller, Kellermann, Kempowski, Kerner, Kesten, Keun, E. von Keyserling, H. von Keyserling, Kipphardt, Kirsch, Kirst, Klabund, Klein G., E. von Kleist, H. von Kleist, Klemperer, Kling, von Klinger, Klopstock, Knigge, Koeppen, Kolbenheyer, Konrad von Würzburg, Konsalik, Kraus, Kreuder, Kroetz, Krolow, Kronauer, Krüss, Kunert, Kunze, Kühn, Der von Kürenberg, Von Kurthy, Kurz, Körner; L von Le Fort, Kästner, Langgässer, Lasker-Schüler, Lehmann, Lenau, H. Lenz, S. Lenz, Leonhard, Lernet-Holenia, Lessing, Lettau, van der Leyen, von Liliencron, zur Linde, Loerke, Loest, Loetscher, Löns, E. Ludwig, O. Ludwig, Luxemburg (Litteratur); M H. Mann, G. Mann, Maron, Meier, May, Mayröcker, Mereau, Mendelssohn, Merck, Meyer, Meyrink, Mickel, Miegel, Maas, Maass, Manderscheid, E. Mann, G. Mann, K. Mann, Marchwitza, von Matthisson, Mayer, Mayröcker, Mehring, Meister, Mell, C. F. Meyer, Moeschlin, Mombert, Mommsen, Mon, Monikova, Morgenstern, Morgner, Moritz, Mosebach, Mundt, Murner, Muschg, Musenalmanach, Mühsam, F. Müller, H. Müller, W. Müller, Herta Müller, von Münchhausen, Mörike;N Nabl, Nadolny, Neidhart von Reuenthal, Nestroy, Neue Sachlichkeit, A. Neumann, R. Neumann, Neutsch, Nicolai, Nibelungenlied, Nizon, Noll, Nossak, Notker Labeo, Notker Balbulus, H. Nowak, Nöstlinger; O Oelschlegel, Oswald von Wolkenstein; P Pannwitz, Parei, Pastior, Pausevang, Penzoldt, Petersen, Piontek, Piwitt, von Platen-Hallermund, Platter, Plenzdorf, Plessen, Plivier, von Pocci, Poetisk realism, von Polenz, Polgar, Politycki, Prutz; Q Queri; R von Radecki, Ramler, Ransmayer, von Redwitz, Reich-Ranicki, Reimann, Reinig, Reinmar der Alte, Remarque, Renn, Reuchlin, F. Reuter, C. Reuter, G. Reuter, Ringelnatz, Rinser, Rosegger, Rosendorfer, Roth, Rubiner, Rudolf von Ems, Runge, Rückert, Rühm, Rühmkorf; S von Saar, Sacher-Masoch, N. Sachs, Schami, Scharang, von Scheffel, von Scherer, Schickele, von Schiller, Schlaf, Schlegel-Schelling, Schlink, A. Schmidt, Schmitter, P. Schneider, R. Schneider, Schnitzler, Schreyvogl, Schubart, Schulze, Schwab, Schwabiska romantikerna, Schwaiger, Schweiz (Litteratur), Schwitters, Sealsfield, Sebald, Seidel, Seiler, Sereny, Seume, Simmel, Simplicissimus, Sinn und Form, Sorge, Spee von Langenfeld, Sperber, Sperr, Spielhagen, Spitteler, Späth, Stadler, Stefan, Steffen, Stehr, von Stein, Steiner, Steinwachs, Sternheim, Stifter, F. och C. von Stolberg, Storm, von Strachwitz, Stramm, Stratz, B. Strauss, E. Strauss, L. von Strauss und Torney, Strittmatter, Struck, Sudermann, Sturm und Drang, Süskind;T Taschau, Tau, von Taube, Tavaststjerna, Tawada, Tetzner, Timm, Thiess, Thoma, Timm, Trakl, Treichel, Trojan, Tschinag, Tucholsky, Tumler, Tyskland (Litteratur äldre; Litteratur på 1900- och 2000-talet) U Uhland, Ulrich von Lichtenstein, Unruh, Usinger, Uz; W Wackenroder, H.L. Wagner, Walden, Wallraff, M. Walser, R. Walser, Walter, Waltharius, Walther von der Vogelweide, Wander, Vanderbeke, Varnhagen von Ense, Wassermann,Weerth, Wegner, Weigel, Weinheber, Weisenborn, K. Weiss, Wellershoff, Wernher der Gartenaere, Wernicke, Vesper, Widmer, Wiechert, Wieland, Wiener, Wiener Gruppe, Wildgans, Wohmann; C. Wolf, Wollschläger, Wühr; Z Zaimoglu, Zedlitz, Zeh, Zeller, Zoderer, Zollinger, Zschocke, Zuckmayer, A. Zweig, S. Zweig, Zum schwarzen Ferkel, ZwerenzÖ Österrike (Litteratur), Österrike (Drama och teater), Özdamar;

Sustainability is only attainable if we regard it as a culture-transforming, creative project for the entire society. It is therefore important to discuss the potential of art and culture for shaping a desirable future. A vital culture and sustainable development go hand in hand. Sustainability can be seen as a constant, ongoing process of searching and self-reflection about our present and our future. The search must consist of a constant review of social norms, values, and practical approaches. The search and reflection need culture as a medium to give shape to the communication that is necessary in order for sustainable development to come about in the economic, ecological and social spheres. 

Utifrån författarskapen Paul Celan i Frankrike, Erich Fried i England och Peter Weiss i Sverige belyses hur brytningen mellan två kulturer inte bara utgjort en fruktbar och polemisk position för dessa författare, utan också hur Celans, Frieds och Weiss' genomslag och betydelse i Tyskland är nära förknippad med deras differentierade, icke-tyska perspektiv. Betecknande för detta annorlunda perspektiv är att det lägger ett kritiskt raster över den tyska kulturen. På så sätt fungerar det som en provocerande "Verfremdungseffekt", t.ex. vad gäller synen på nazisttiden och dess efterverkningar i det tyska samhället.

Med skiftet från ett muntligt och direkt, till ett skriftligt och indirekt ihågkommande av Förintelsen följer frågan: Vad ska vi minnas av det förflutna och hur ska det ske? Att hålla minnet av Förintelsen ”vid liv” kräver att ”Auschwitz” som kod för maskinellt mördande inte musealiseras utan tvärtom varieras och ständigt omformuleras. För att leva vidare måste minnet tala till oss på ett sätt som väcker både empati och reflektion, kanske också irritation.

Med utgångspunkt från den tyskspråkiga litteraturen efter 1945 kan man se vilken central roll litteraturen spelat under hela efterkrigstiden för att bevara minnet av Förintelsen, men också av de tyska lidandena. I mer än sextio år har den tyska litteraturen skildrat försöken till orientering och nyorientering kring synen på det förflutna. I denna minnesprocess har litteraturen tagit på sig rollen som ett ”nationens samvete”. De litterära texterna synliggör hur nationalsocialismen och Förintelsen varit och fortfarande är svårhanterliga ämnen i Tyskland.

Dialogen kring det förflutna, det man minns av nazisttiden och de olika roller Förintelsen spelat och fortfarande spelar i dagens tyska samhälle är beroende av på vilket sätt och av vem allt detta blir ihågkommet. Det går därför inte att tala om en enhetlig ”tysk” minneskultur vare sig före eller efter 1989. Däremot kan man i litteraturen urskilja olika minnesgemenskaper som var för sig fokuserar förföljelsen av judarna, Förintelsen, kriget och det nazistiska förflutna på ett karakteristiskt sätt.

Jüdisches Museum i Frankfurt am Main visade 10/4-7/9 2014 utställningen "Fritz Bauer. Der Staatsanwalt. NS-Verbrechen vor Gericht" ('Fritz Bauer. Åklagaren. Nazistiska förbrytelser inför rätta')

En översiktlig framställning på svenska av den tyskspråkiga litteraturens utveckling från 800-talet till åren före sekelskiftet 2000. Boken är en introduktion till författare, litterära verk och epoker inom det tyska språkområdet. I centrum står representativa litterära texter med innehållskommentarer. Kulturhistoriska utblickar och levande textexempel bidrar till närkontakt med den tyska litteraturen och dess gestalter.

Literatur und Leben är en studiehandbok för den grundläggande undervisningen i tysk litteratur vid svenska universitet och högskolor. Vart och ett av bokens 16 kapitel ger en översikt över en tidsperiod. Framställningen börjar med germansk och kristen diktning från år 750, går vidare via medeltid, barock, upplysningstid, Sturm und Drang, Weimarklassicism, romantik, biedermeierlitteratur, realism, naturalism, sekelskiftet 1900, de båda världskrigen och efterkrigstiden fram till den senaste litteraturen före och efter 1989.

Tonvikten i detta nummer av Litteratur och språk ligger på ekokritik. Ekokritiken är ett i Sverige tämligen nytt forskningsfält inriktat mot analys av främst skönlitteratur, men också andra typer av texter. Som litteraturvetenskapligt forskningsområde fokuserar ekokritiken på människans interaktion med naturen och omvärlden, men även på de föreställningar vi har om naturen.

Förhållandet natur-kultur har ju alltid varit uppmärksammat och diskuterat inom humanistisk forskning. I den ekokritiska forskningsinriktningen problematiseras dessa begrepp dock på ett delvis nytt sätt där tvärvetenskap och moderna ekologiska insikter utgör viktiga inslag.

Våren 2007 grundades Ekokritiskt forum av ett antal forskare från ämnena litteraturvetenskap, engelska och tyska såsom en gemensam satsning på ekokritisk litteraturforskning vid Mälardalens högskola. Forumet har haft en rad seminarier både med egna presentationer och med föredrag av inbjudna gäster. De bidrag som fyller detta nummer av Litteratur och språk är alla resultat av denna seminarieverksamhet.

Henrik Görlin inleder sin översiktsartikel om ekokritikens framväxt med en skiss över 1800-talets idéhistoriska bakgrund och de ekologiska tankegångarna under denna tid. Han visar vidare hur den miljöetiska debatt som kom att engagera miljörörelsen på 1960-talet så småningom leder fram till formeringen av ekokritiken som litteraturvetenskapligt fält på 1990-talet. Även olika tendenser och strömningar inom ekokritiken presenteras och jämförs.

Ingela Pehrson Berger behandlar den franske entomologen Jean-Henri Fabres uppfattning av insekterna i hans verk Souvenirs entomologiques genom att placera det i en idéhistorisk kontext som bl.a. omfattar Linnés fysikoteologi och Darwins evolutionslära. En retorisk analys belyser de humoristiska och emotionella inslagen i hans berättelser. Fabres antropomorfiserande stil verkar motsäga hans övertygelse om att människan, som den enda varelsen med förnuft, är ontologiskt skild från djuren. Motsägelsen förklaras av verkets litterära och populärvetenskapliga karaktär.

I Ingemar Haags essä ”Återvinningens estetik” fokuseras gränsen mellan det privata och det offentliga med utgångspunkt i den mänskliga avföringen och dess funktion hos två konstnärer och en filmare. Ett historiskt svep sätter omvandlingen av fekalierna i förbindelse med kontrollen av den enskilda kroppen, en kontroll som tydligt för in det mänskliga i ett kretslopp och suddar ut gränsen mellan människa om omvärld.

I sin artikel om Kerstin Ekmans roman Häxringarna använder AnnaCarin Billing ekokritiken för en analys av ett antal teman. Den ekokritiska läsningen gör naturen i romanen synlig på ett nytt sätt, särskilt vad gäller jorden, ett tema som behandlar en förändring i synen på den geografiska platsen, naturen och materien, och tiden, ett tema som tar upp två olika tidsuppfattningar, naturens och kulturens.

Marie Öhman redogör i sitt bidrag, "Från humanism till posthumanism", för begreppet posthumanism. Posthumanismen beskrivs som en förändrad syn på det mänskligas gränser och relation till sin omgivning, i kontrast till eller som reaktion mot renässans- och upplysningshumanismens antaganden om det mänskliga medvetandets särställning. Förändringen i synsätt relateras till å ena sidan en massiv teknisk utveckling på samhällets alla områden, å andra sidan till antihumanistiska ståndpunkter såväl inom moralens, som miljö- och språkfilosofins område.

Henrik Otterberg utvecklar grundtesen att Philip K. Dicks roman Androidens drömmar med fördel kan läsas som en konsekvent dialektik mellan å ena sidan ett cartesianskt, instrumentellt och uteslutande förhållningssätt till förment artificiella och/eller automatiskt styrda varelser, och å den andra vad man provisoriskt kan kalla en isidoriansk, inkännande och mer inkluderande hållning. Bokens två protagonister, prisjägaren Rick Deckard och djurreparatören John Isidore, läses i detta sammanhang som representanter för René Descartes respektive Isidorus av Sevilla, med dessa båda tänkares perspektiv på zoontologi satt i spel. Det är en öppen fråga huruvida romanens dialektik sammantagen bör ses som positivt hänsyftande i hegeliansk mening, eller om den ger prov en dystopisk, negativ utveckling, såsom tecknad av Theodor Adorno.

Karin Molander Danielsson gör i sin artikel en retorisk-narratologisk och ekokritisk läsning av Frank Norris roman McTeague när hon med hjälp av begreppen karaktär och agency lyfter fram de icke-mänskliga karaktärerna i romanen. Danielsson visar hur hittills bortglömda icke-mänskliga karaktärer, en katt, flera hundar, en mula och en kanariefågel, beskrivs på ett sätt som visar Norris förtrogenhet med olika djurarters beteenden och hur dessa beteenden på kritiska punkter för handingen framåt samtidigt som de fördjupar vår förståelse av romanens mänskliga karaktärer.

I det avslutande bidraget behandlar Sture Packalén den kulturella dimensionens roll i en hållbar samhällsutveckling och framhåller att hållbarheten bara kan förverkligas om vi betraktar den som en kreativ uppgift för hela samhället. Enligt artikelförfattaren är det därför viktigt att diskutera konstens och kulturens potential i utformningen av en önskvärd framtid. Hållbar utveckling kan ses som en ständigt pågående sökprocess och självreflektion kring vår samtid och framtid. I själva sökandet och reflekterandet behövs kulturen som ett medium för att ge form åt den kommunikation som är nödvändig för att en hållbar utveckling ska kunna komma till stånd på det ekonomiska, ekologiska och sociala området.

I artikeln tecknar författaren den tyska samhällsbakgrunden och följer den tyska diskussionen kring minnet av det nära förflutna. Med utgångspunkt från den tyskspråkiga litteraturen efter 1945 visar han vilken central roll litteraturen spelat under hela efterkrigstiden för att bevara minnet av Förintelsen, men också av de egna lidandena. I mer än sextio år har den tyska litteraturen skildrat försöken till orientering och nyorientering kring synen på det förflutna. I denna minnesprocess har litteraturen tagit på sig rollen som ett ”nationens samvete” och varit något av en moralisk instans för ett ”bättre Tyskland”. De litterära texterna synliggör hur nationalsocialismen och Förintelsen varit och fortfarande är ett svårhanterligt ämne i Tyskland.

Dialogen kring det förflutna, det man minns av nazisttiden och de olika roller Förintelsen spelat och fortfarande spelar i dagens tyska samhälle är beroende av på vilket sätt och av vem allt detta blir ihågkommet. Det går därför inte att tala om en enhetlig ”tysk” minneskultur vare sig före eller efter 1989. Däremot kan man i litteraturen urskilja olika minnesgemenskaper som var för sig fokuserar Förintelsen, kriget och det nazistiska förflutna på ett karakteristiskt sätt.