I denna artikel jämför jag en tidigare gjord transkription av en dialektinspelning med min egen tolkning av samma samtal. Den äldre transkriptionen ansluter sig till den dialektologiska traditionen; transkriptören har använt s.k. grov beteckning. Min transkription är däremot gjord utifrån de normer som har utvecklats inom samtalsanalysen [conversation analysis]. De båda traditionernas forskningsfokus skiljer sig kraftigt från varandra, vilket avspeglas i både vilka symboler som används och vilka aspekter av samtalet som återges med stor detaljrikedom. Utifrån de skillnader som finns mellan de båda transkriptionerna för jag allmänna resonemang kring transkription i allmänhet och transkription av dialektmaterial i synnerhet. Artikeln mynnar ut i ett konkret förslag till hur man skulle kunna transkribera dialektinspelningar. Eftersom dialektarkiven står i hela forskarsamhällets och allmänhetens tjänst, menar jag det vara önskvärt om så många som möjligt skulle få nytta av de transkriptioner som förvaras där. Därför finns det anledning att infoga vissa samtalsanalytiska (sociologiska) perspektiv i transkriptionsarbetet. Mitt förslag kan enkelt uttryckt beskrivas som en kompromiss mellan den traditionella dialektologins och CA-forskningens transkriptionskonventioner. En funktionell transkription kan med fördel innehålla såväl tecken ur landsmålsalfabetet som markeringar av pauser och överlappande tal.