Syftet med denna uppsats var att undersöka vad invandrarkvinnor hade för upplevelser av utbildningsprogrammet på Arosdöttrarna. Lågutbildade, invandrande kvinnor har länge varit en utsatt grupp i samhället, präglade av arbetslöshet, obetalt hemarbete och psykisk ohälsa. Samhällets insatser för integrering har inte varit tillräckliga vilket resulterat i att invandrarkvinnor varit hemma flera år utan någon huvudsysselsättning utanför hemmet. Språkinlärning och social kontakt med andra verkar enligt tidigare forskning ha varit viktigt i integrationsprocessen. Ett sätt har varit att ge kvinnor verktyg för att främja deras empowerment, det vill säga, förmågan att hantera exempelvis problem. Arosdöttrarna har varit en verksamhet som genom utbildningsprogrammet fått ut några lågutbildade invandrarkvinnor ut på arbetsmarknaden.
En kvalitativ metod med enskilda intervjuer med fyra av Arosdöttrarnas tidigare elever har genomförts. Därutöver har författaren även granskat tidigare uppföljningsdokument.
Arosdöttrarnas elever var nöjda med både lärare och klasskamrater. De ansåg att de gått från att vara hemma, deprimerade och stressade till att bli självständiga, fått kontroll över vardagen och fått nya vänner. 74 procent av Arosdöttrarnas elever anses ha blivit ekonomiskt självständiga efter utbildningen. Arosdöttrarna ansågs även ha ökat invandrarkvinnornas empowerment.
Studien kunde leda till ytterligare forskning inom ämnet samt verka som underlag till beslut om expandering av Arosdöttrarna.