Syftet med studien är att få fördjupad förståelse av hur pedagoger i förskolan definierar och jobbar med barn med svårigheter i sociala samspel. Det är en kvalitativ studie som utgår ifrån intervjuer av tio förskollärare som arbetar med åldrarna ett till sex år.
De huvudsakliga resultaten som framkommer är att pedagogerna definierar barn med svårigheter i sociala samspel främst utifrån hur miljön påverkar men också utifrån att barnet har svårigheter inom sig själv. De lyfter fram att barnet kan uppvisa ett utagerande eller inåtvänt beteende där det senare är lättare att missa. Förekomsten av barn med sociala samspelssvårigheter upplevs ha ökat genom åren och det finns tre till fem barn i en barngrupp som har dessa svårigheter. De arbetssätt som nämns vara de mest effektiva med barn som har svårigheter i sitt sociala samspel är dels ett proaktivt arbetssätt där miljöns betydelse och en närvarande pedagog framhävs. Det andra arbetssättet är det reaktiva arbetet då kunskaper om svårigheterna och en handledande pedagog lyfts fram. Det nämns vissa hinder i arbetet med barn med sociala samspelsvårigheter och det är personalbrist och för stora barngrupper.
Några slutsatser är att barn med sociala samspelssvårigheter är något som finns i varje barngrupp i undersökningen och att pedagogerna visar på en förmåga att se på barns sociala samspelssvårigheter ur ett brett perspektiv och ur flera olika synvinklar. De metoder som framkommer är både proaktiva och reaktiva. Detta tyder på att pedagogerna både är medvetna om vikten av att ligga steget före och även ha genomtänkta metoder för att kunna hjälpa barnen på bästa sätt när det uppstår svårigheter i det sociala samspelet. Även om viljan och kunskaperna finns hos pedagogerna förekommer det begränsande faktorer som försvårar när det gäller barn med svårigheter i sociala samspel.