https://www.mdu.se/

Skolans roll som socialisationsagent är vida omtalad. I ett land som Sverige, där jämställdhet är ett högprioriterat område, borde verksamheten i skolan därför vara präglad av ett genusperspektiv. Gymnasieskolans styrdokument, i form av läroplaner samt kurs- och ämnesplaner, formulerar skolans värdegrund och strävansmål. Däri står att skolan ska fostra eleverna till demokratiska och jämställda samhällsmedborgare som inte räds att uttrycka sina ståndpunkter.

I den traditionella kanonförmedling som skolan ägnat sig åt i decennier, har kvinnliga författare sällan lyfts fram, varför kvinnliga perspektiv och livsvillkor inte har uppdagats och diskuterats i klassrummen. Med detta som utgångspunkt har jag sökt finna en förståelse för hur svensklärare i gymnasieskolan resonerar och arbetar med sin litteraturundervisning.

Med hjälp av samtalsintervjuer med fyra svensklärare har jag försökt klargöra deras litteraturuppfattningar, gällande synen på litteraturundervisningens syfte, urvalsprocesser för texter och eventuella genusperspektiv i detta sammanhang.

Resultaten visar att endast en av de fyra lärarna har en medveten genuspedagogik och aktivt strävar efter att finna en balans mellan kvinnliga och manliga författare i sin undervisning. Övriga tre lärare har förvisso en medvetenhet om att genusperspektivet bör ingå, men har av olika anledningar inte implementerat perspektivet i undervisningen. Tidsbrist, åsikter om att manliga skildringar av kvinnliga förhållanden fungerar lika väl som om de skildrats av kvinnor, samt en känsla av att den traditionella kanon är viktig att förmedla, är några av orsakerna som framkom i studien.

För att nå ett jämställt samhälle krävs att rådande normer och värderingar ifrågasätts varför reflektion kring sin egen undervisning och ett aktivt handlande från lärarnas sida är behövligt. Förutsättningar som, enligt dessa lärare, är svåra att få till men som studien visat i flera fall heller inte är prioriterade.