I Att gnistra i sitt varas glans speglar Ingemar Haag genom ett antal 1900-talsförfattare och konstnärer en längtan efter att etablera ett språk som närmar sig föremålets natur. Hos dem framställs en önskan att se språket som något mer än ett genomskinligt medium för mening, men språket som materia och föremål blir här inte en stum yta; det är ett mysterium som väcker frågor om konstens ursprung och om vad konsten kan, ska, kunde, borde vara…