I artikeln tecknar författaren den tyska samhällsbakgrunden och följer den tyska diskussionen kring minnet av det nära förflutna. Med utgångspunkt från den tyskspråkiga litteraturen efter 1945 visar han vilken central roll litteraturen spelat under hela efterkrigstiden för att bevara minnet av Förintelsen, men också av de egna lidandena. I mer än sextio år har den tyska litteraturen skildrat försöken till orientering och nyorientering kring synen på det förflutna. I denna minnesprocess har litteraturen tagit på sig rollen som ett ”nationens samvete” och varit något av en moralisk instans för ett ”bättre Tyskland”. De litterära texterna synliggör hur nationalsocialismen och Förintelsen varit och fortfarande är ett svårhanterligt ämne i Tyskland.
Dialogen kring det förflutna, det man minns av nazisttiden och de olika roller Förintelsen spelat och fortfarande spelar i dagens tyska samhälle är beroende av på vilket sätt och av vem allt detta blir ihågkommet. Det går därför inte att tala om en enhetlig ”tysk” minneskultur vare sig före eller efter 1989. Däremot kan man i litteraturen urskilja olika minnesgemenskaper som var för sig fokuserar Förintelsen, kriget och det nazistiska förflutna på ett karakteristiskt sätt.