När en person befinner sig i ett psykotiskt lidande så kan detta också vara förknippat med att vara avskuren från andra människor. Även när man är tillsammans med andra så kan upplevelsen av avskurenhet vara stark. Detta syns också i det vardagliga språket, där vi ibland kan tala om en psykotisk person – eller en människa som i sin tankevärld är någon annan stans – i termer av att ”vara på en annan planet”. För vårdaren innebär det en stor utmaning att trots delvis skilda världar, där patientens verklighet ibland kan te sig helt oförståelig, skapa förutsättningar för en god vård. Vårdaren behöver utveckla en etisk hållning med respekt för patientens ”annanhet” och unika upplevelser för att på ett respektfullt vis närma sig patienten och därmed få en grogrund för gemenskap. Denna vårdgemenskap kan skapa möjligheter till lindrat lidande och stödja patienten på resan ut ur avskurenheten.
Att genomgå ett psykiskt lidande ställer ofta tillvaron på sin spets. Livet blir aldrig mer detsamma, även om de psykiska symtomen avklingar. Människan kan därför behöva försonas med livet som det blivit, och också med att livet är ständigt föränderligt, och försoningen kan här liknas vid ett pusselbyggande. Denna process är ofta en existentiell utmaning för patienten, och också vårdaren utmanas i mötet med patientens lidande. Trots att vårdaren aldrig kan försona patienten – försoningen är på det viset patientens ”egen” process – så kan vårdaren ändå vara ett stöd och underlätta detta arbete för patienten.