Med skiftet från ett muntligt och direkt, till ett skriftligt och indirekt ihågkommande av Förintelsen följer frågan: Vad ska vi minnas av det förflutna och hur ska det ske? Att hålla minnet av Förintelsen ”vid liv” kräver att ”Auschwitz” som kod för maskinellt mördande inte musealiseras utan tvärtom varieras och ständigt omformuleras. För att leva vidare måste minnet tala till oss på ett sätt som väcker både empati och reflektion, kanske också irritation.