Sala silvergruva var aktiv redan på 1400-talet men det finns indikationer på att brytning i mindre skala fanns redan på 1100-talet. Gruvans storhetstid var under 1500- och 1600-talen och 1908 upphörde den huvudsakliga brytningen av silver till förmån för andra metaller. Brytningen upphörde helt 1962 och gruvan används idag till besöks- och museiverksamhet. När aktiv brytning skedde genom tillmakning – den malmbrytningsteknik där berget hettas upp genom eldning så att det spricker – fanns stor kunskap om hur röken rörde sig i gruvan vid olika väder och vindförhållanden. Gruvan avdelades också med träportar, som kunde användas för att styra röken. Dessa dörrar har på de flesta platser tagits bort. Under århundradena har kunskapen i stort gått förlorad om hur termiken i gruvorna fungerar – en kunskap som idag skulle vara värdefull vid en brand. Under våren 2010 utfördes rökfyllnadsförsök i Falu gruva och Sala silvergruva i samarbete mellan Mälardalens högskola, gruvorna samt räddningstjänsterna Sala-Heby och Dala-Mitt. Försöken utfördes inom ramen för det KKS-finansierade forskningsprojektet GRUVAN och syftade till ge underlag för räddningstjänstens vidare insatsplanering och utveckling av metoder för brandgasevakuering i gruvmiljöer utan mekanisk ventilation. Försöken utfördes med konströk och en pölbrand med metanol motsvarande den dimensionerande brand som tidigare tagits fram inom projektet. Rökens spridning dokumenterades, yttre vind och väderpåverkan studerades och olika metoder för att evakuera röken med hjälp av naturlig ventilation och mobila fläktar studerades. Det arbete som utförts inom projektet visar på att det i huvudsak är låg brandbelastning i de deltagande gruvorna men att även en mindre brand skulle orsaka svårigheter för utrymning och räddningsinsats. Då den förväntade brandeffekten är låg och berget snabbt kyler röken visar försöken också att säkra flyktplatser dit besökare och personal kan utrymma i väntan på räddningstjänsten kan vara ett bra komplement till utrymningsvägar ut till det fria.