Behovet av samverkan mellan organisationer inom offentlig sektor ökar i Sverige och samverkan bedrivs allt oftare i projektform för att möta utmaningar som ökad konkurrens, kompetensförsörjning och demografiska förändringar. Aktörer som högskolor och kommuner får ett allt större ansvar för den regionala utvecklingen vilket kräver samordning av resurser över organisationsgränserna och att de blir bättre på att samverka. I praktiken kan det dock vara en utmaning att få till stånd en framgångsrik samverkan på grund av den heterogenitet och komplexitet som samverkansmiljön kännetecknas av. Det är heller inte enkelt att styra samverkan mot de önskade resultaten, traditionella styrningsmodeller har visat sig otillräckliga för att hantera de lärandeprocesser som kännetecknar samverkan. För att öka förståelsen för hur samverkan mellan högskola och kommun organiseras och styrs har en fallstudie genomförts av det pågående regionala samverkansprojektet Samhällskontraktet, där Eskilstuna kommun, Västerås stad och Mälardalens högskola samverkar kring frågor som identifierats som viktiga för regionens utveckling. Samverkan har analyserats genom knowledge managementmodellen Communities of practice eftersom den sägs möjliggöra hantering av lärandeprocesser. Sju intervjuer har genomförts med representanter från styrelsen, processledningen och de som ska initiera samverkan i praktiken. Det empiriska materialet utgörs även av dokumentstudier av projektets styrdokument. Resultatet visar att samverkan mellan högskola och kommun i det studerade fallet organiseras i tre hierarkiska nivåer – styrelse, sektorsgrupp och operativ nivå – medan innehållet utformas genom horisontella processer. Både vertikal och horisontell styrning tillämpas och får olika konsekvenser på olika hierarkiska nivåer. På mellannivån upplevs perspektiven kontrasterande vilket bidrar till svårigheter att initiera praktisk samverkan. Skilda uppfattningar om hur samverkan och styrningen ska gå till förekommer i fallstudien vilket kan hindra integrering av samverkan i organisationernas ordinarie verksamhet. En community of practice tycks hittills inte uppstått bland dem som intervjuats på mellannivå i projektet eftersom uppdraget upplevs för heterogent och otydligt. Studiens främsta slutsatser är att communities of practice möjliggör social interaktion vilket bidrar till att lärande uppstår men som instrumentell modell påverkas utvecklingen av communities of practice av kontexten, de individer som ingår och samspelet dem emellan. Horisontell och vertikal samverkan kan upplevas vara kontrasterande på vissa hierarkiska nivåer i ett projekt och därmed upplevs även designprinciper för kultivering av communities of practice svårförenliga med vertikal styrning. Kunskap om modellen communities of practice är dessutom en förutsättning för att kunna kultivera dessa gemenskaper i praktiskt samverkansarbete.