https://www.mdu.se/

Tonvikten i detta nummer av Litteratur och språk ligger på ekokritik. Ekokritiken är ett i Sverige tämligen nytt forskningsfält inriktat mot analys av främst skönlitteratur, men också andra typer av texter. Som litteraturvetenskapligt forskningsområde fokuserar ekokritiken på människans interaktion med naturen och omvärlden, men även på de föreställningar vi har om naturen.

Förhållandet natur-kultur har ju alltid varit uppmärksammat och diskuterat inom humanistisk forskning. I den ekokritiska forskningsinriktningen problematiseras dessa begrepp dock på ett delvis nytt sätt där tvärvetenskap och moderna ekologiska insikter utgör viktiga inslag.

Våren 2007 grundades Ekokritiskt forum av ett antal forskare från ämnena litteraturvetenskap, engelska och tyska såsom en gemensam satsning på ekokritisk litteraturforskning vid Mälardalens högskola. Forumet har haft en rad seminarier både med egna presentationer och med föredrag av inbjudna gäster. De bidrag som fyller detta nummer av Litteratur och språk är alla resultat av denna seminarieverksamhet.

Henrik Görlin inleder sin översiktsartikel om ekokritikens framväxt med en skiss över 1800-talets idéhistoriska bakgrund och de ekologiska tankegångarna under denna tid. Han visar vidare hur den miljöetiska debatt som kom att engagera miljörörelsen på 1960-talet så småningom leder fram till formeringen av ekokritiken som litteraturvetenskapligt fält på 1990-talet. Även olika tendenser och strömningar inom ekokritiken presenteras och jämförs.

Ingela Pehrson Berger behandlar den franske entomologen Jean-Henri Fabres uppfattning av insekterna i hans verk Souvenirs entomologiques genom att placera det i en idéhistorisk kontext som bl.a. omfattar Linnés fysikoteologi och Darwins evolutionslära. En retorisk analys belyser de humoristiska och emotionella inslagen i hans berättelser. Fabres antropomorfiserande stil verkar motsäga hans övertygelse om att människan, som den enda varelsen med förnuft, är ontologiskt skild från djuren. Motsägelsen förklaras av verkets litterära och populärvetenskapliga karaktär.

I Ingemar Haags essä ”Återvinningens estetik” fokuseras gränsen mellan det privata och det offentliga med utgångspunkt i den mänskliga avföringen och dess funktion hos två konstnärer och en filmare. Ett historiskt svep sätter omvandlingen av fekalierna i förbindelse med kontrollen av den enskilda kroppen, en kontroll som tydligt för in det mänskliga i ett kretslopp och suddar ut gränsen mellan människa om omvärld.

I sin artikel om Kerstin Ekmans roman Häxringarna använder AnnaCarin Billing ekokritiken för en analys av ett antal teman. Den ekokritiska läsningen gör naturen i romanen synlig på ett nytt sätt, särskilt vad gäller jorden, ett tema som behandlar en förändring i synen på den geografiska platsen, naturen och materien, och tiden, ett tema som tar upp två olika tidsuppfattningar, naturens och kulturens.

Marie Öhman redogör i sitt bidrag, "Från humanism till posthumanism", för begreppet posthumanism. Posthumanismen beskrivs som en förändrad syn på det mänskligas gränser och relation till sin omgivning, i kontrast till eller som reaktion mot renässans- och upplysningshumanismens antaganden om det mänskliga medvetandets särställning. Förändringen i synsätt relateras till å ena sidan en massiv teknisk utveckling på samhällets alla områden, å andra sidan till antihumanistiska ståndpunkter såväl inom moralens, som miljö- och språkfilosofins område.

Henrik Otterberg utvecklar grundtesen att Philip K. Dicks roman Androidens drömmar med fördel kan läsas som en konsekvent dialektik mellan å ena sidan ett cartesianskt, instrumentellt och uteslutande förhållningssätt till förment artificiella och/eller automatiskt styrda varelser, och å den andra vad man provisoriskt kan kalla en isidoriansk, inkännande och mer inkluderande hållning. Bokens två protagonister, prisjägaren Rick Deckard och djurreparatören John Isidore, läses i detta sammanhang som representanter för René Descartes respektive Isidorus av Sevilla, med dessa båda tänkares perspektiv på zoontologi satt i spel. Det är en öppen fråga huruvida romanens dialektik sammantagen bör ses som positivt hänsyftande i hegeliansk mening, eller om den ger prov en dystopisk, negativ utveckling, såsom tecknad av Theodor Adorno.

Karin Molander Danielsson gör i sin artikel en retorisk-narratologisk och ekokritisk läsning av Frank Norris roman McTeague när hon med hjälp av begreppen karaktär och agency lyfter fram de icke-mänskliga karaktärerna i romanen. Danielsson visar hur hittills bortglömda icke-mänskliga karaktärer, en katt, flera hundar, en mula och en kanariefågel, beskrivs på ett sätt som visar Norris förtrogenhet med olika djurarters beteenden och hur dessa beteenden på kritiska punkter för handingen framåt samtidigt som de fördjupar vår förståelse av romanens mänskliga karaktärer.

I det avslutande bidraget behandlar Sture Packalén den kulturella dimensionens roll i en hållbar samhällsutveckling och framhåller att hållbarheten bara kan förverkligas om vi betraktar den som en kreativ uppgift för hela samhället. Enligt artikelförfattaren är det därför viktigt att diskutera konstens och kulturens potential i utformningen av en önskvärd framtid. Hållbar utveckling kan ses som en ständigt pågående sökprocess och självreflektion kring vår samtid och framtid. I själva sökandet och reflekterandet behövs kulturen som ett medium för att ge form åt den kommunikation som är nödvändig för att en hållbar utveckling ska kunna komma till stånd på det ekonomiska, ekologiska och sociala området.