https://www.mdu.se/

Syftet med uppsatsen är att undersöka lärares föreställningar om den didaktiska demokratin och rättvisan (vilket i mångt och mycket i uppsatsen ses som lärares föreställningar om en demokratisk och rättvis undervisning) – sett utifrån ett antal enskilda samhällskunskapslärares perspektiv. Frågeställningarna är konstruerade med tre didaktiska huvudfrågor i fokus – vad, varför och hur – som sedan sammanfogats med begreppen demokrati och rättvisa. Didaktisk demokrati och rättvisa är alltså två egna konstruerade begrepp som har sin grund i didaktiskt teoretiska frågor och som i uppsatsen undersöks empiriskt i syfte och frågeställningar. Undersökningen utfördes i form av en intervjustudie där lärare i samhällskunskap som undervisar i årskurs 6-9 intervjuades. Analysen gjordes med en fenomenografisk ansats, där kategorier som definierade fenomenet i fråga plockades fram. Lärarnas föreställningar kring den didaktiska demokratin kännetecknades av en styrning av yttre strukturer såsom styrdokument och tidsbrist. Föreställningarna var vidare antingen förknippade med den praktiska vardagen eller inriktade på framtiden där elevens kommande roll som medborgare var i fokus. Man pekade också bland annat på att en fungerande relation mellan lärare och elev var en viktig faktor för att uppnå en didaktisk demokrati. Lärarnas föreställningar om den didaktiska rättvisan var även de fokuserade på yttre strukturer. Det fanns vidare två motsatta uppfattningar där rättvisa dels sågs som något som sker i en unik situation, dels att rättvisa är något som kan nås retroaktivt. Man ansåg också att en didaktisk rättvisa väldigt mycket är förknippat med att hjälpa elever som upplevs som svagare. Slutsatser som bland annat drogs var att alla tre stora samhälleliga demokratiideal – representativ demokrati, deltagardemokrati och deliberativ demokrati – gick att finna och att detta kunde härledas till läroplanen Lpo 94. Läroplanen kan bidra med en splittrad demokratibild i undervisningen, i form av en yttre press på lärarna med tidsbrist som följd. Vidare när det gäller den didaktiska rättvisan visade det sig finnas en motsättning i föreställningarna mellan individen och gruppen, där det är den svage individen som sätts i fokus, ibland på kostnad av övriga individer. Tidsbrist gör emellertid att även de svaga eleverna ibland inte hinns med och en generell och kollektiv undervisning ses då som ett alternativ för att alla i alla fall ska få ut någonting av värde under lektionerna.