Den här uppsatsen belyser implementeringen av den svenska integrationspolitiken utifrån ett nerifrån-och-upp-perspektiv med avstamp i frontlinjebyråkratiteorin. Uppsatsen syftar till att jämföra och beskriva frontlinjebyråkraters myndighetsutövning, med ett särskilt fokus på deras arbete med invandrarklienter. Frågan är i vad mån detta skiljer sig mellan de frontlinjebyråkrater som arbetar med invandrarklienter under deras första tid i samhället och de som inte gör det. Och vilken betydelse kan detta antas ha för det integrationspolitiska utfallet? Det empiriska materialet har samlats in genom kvalitativa intervjuer med frontlinjebyråkrater inom två kommunala förvaltningsmyndigheter i Örebro. Resultaten visar att samtliga frontlinjebyråkrater till stor del uppfattar myndighetsutövningen på samma sätt. Frontlinjebyråkraterna uppfattar dock invandrarklienterna utifrån kulturella faktorer. Dessa uppfattningar kan riskera att slå igenom i myndighetsutövningen eftersom frontlinjebyråkraterna samtidigt uppfattar att myndighetsutövningen möjliggör en flexibel tillämpning av regelverket och en möjlighet att orientera sig mot den enskilda klientens behov och önskemål. För det integrationspolitiska utfallet är således detta negativt, då uppfattningar om invandrarklienterna som bärare av kulturella attribut snarare går i en assimilationspolitisk än integrationspolitisk linje.