https://www.mdu.se/

Efter den rikspolitiska psykiatrireformen i mitten av 1990-talet inrättades runt om i Sverige rehabiliteringsverksamheter för psykiskt funktionshindrade människor. Det ansågs då viktigt att utveckla samverkan mellan berörda myndigheter och andra organisationer för att de psykiskt funktionshindrade inte skulle hamna ”mellan stolarna”. I Eskilstuna inrättades en arbetslivsinriktad interorganisatorisk rehabiliteringsverksamhet kallad ArbetsDax, med en ny yrkesgrupp av professionella på operativ nivå som kallades samordnare.

Syftet med rapporten är att utifrån olika empiriska material bidra till förståelsen av verksamhetens diskursiva karaktär, det vill säga språkbrukets betydelse inom verksamheten, och till förståelsen av samordnarens yrkesroll. Det förstnämnda är intressant utifrån antagandet att språkbruket har en central roll i verksamheten. Det sistnämnda är intressant utifrån antagandet att ArbetsDax samordnare kan bidra med något kvalitativt/kvantitativt annorlunda än yrkesgrupper på de rena myndigheter, främst försäkringskassan och arbetsförmedlingen, som ArbetsDax samverkar med.

Verksamhetens diskursiva karaktär framstår i analysen av verksamhetsdokument, intervjuer och observationer som ett komplext konsensusarbete med särskilt fokus på klienter, samordnare och samverkan. Klienten framställs som en kluven identitet: å ena sidan som en aktiv individ med den ”rätta” viljan enligt arbetslinjen, å andra sidan som en passiviserad individ med en begränsad förmåga p.g.a. psykiska funktionshinder. Samordnaren framställs som en komplex och gränsöverskridande profession som ska utföra ett konsensusarbete med klienterna, exempelvis i form av ett motivationsarbete för att transformera betalningsmaktens tvång över klienten (i huvudsak från försäkringskassans sida) till klientens ”fria” vilja. Samordnaren har också att sträva efter konsensus i relation till andra myndigheters representanter och de arbetsgivare som klienterna ska arbetsträna hos. Samverkan framställs i form av direktiv för och problematiseringar av rehabiliteringsverksamheten. Detta sker bland annat med hjälp av intertextuella legitimitetsreferenser i policydokument för verksamheten, samt med hjälp av den centrala metaforen rehabiliteringskedjan som ordnar de samverkande myndigheterna i förhållande till klienternas ”rehabiliteringskarriär”. Stort fokus finns på språkliga skillnader mellan organisationerna, med strävan efter konsensus genom att på mer eller mindre subtila vis försöka mildra åtskillnaden. I analysen framstår ändå försäkringskassan som ”blåslampa”, arbetsförmedlingen som ”bromskloss” och kommunen som ”försvarare” av verksamheten.

Samordnarens professionskaraktär analyseras genom jämförelser med två teorier: dels Roine Johanssons teori om strukturella dimensioner för gräsrotsbyråkrater inom rena myndigheter som försäkringskassan och arbetsförmedlingen, och dels Mats Börjesson & Eva Palmblads samt Annette Carstens teori om den nutida välfärdsarbetarens språkliga praktik. Analysen visar att samordnaren framstår som en gräsrotsbyråkratisk profession med tämligen stort handlingsutrymme, men därutöver som en gränsöverskridande ”hybridprofession” vars insats till stor del består i ett konsensusarbete i relation till klienter, samverkande organisationsrepresentanter, arbetsgivare hos vilka klienterna arbetstränar, samt i relation till betalningsmakten (i första hand försäkringskassan).

I rapportens senare del fördjupas diskussionen om samordnaren som en profession som inte endast fokuserar på klientens förmåga och vilja, utan även på dennes spontana lust. Samtidigt framstår ArbetsDax som ett försök att utveckla välfärdsarbetets organisation i riktning bort från forna tiders omyndigförklarande socialpolitik, bland annat genom att skapa den nya professionen samordnare.