Diktaturen är ett socialt fenomen med svåra konsekvenser för dem som drabbas av den. Spår av repression, under exil, kan vara svåra att genomskåda och lätta att förväxla med andra åkommor. Diktaturens spår kan stanna kvar hos offren under en lång tid efter att de uppkommit, men de har då ett diffusare utseende och kan gestaltas som en våldnad. Diktaturens våldnad plågar ständigt repressionsoffrens liv i form av traumatiska återupplevelser.
Diktaturoffrens reaktioner kan ses som en konsekvens av människans förmåga att överleva svåra omständigheter. En förmåga som har viktiga kopplingar till omgivningen, gemenskapen och det sociala sammanhanget. Denna förmåga utgör också en källa för den individuella kraften och styrkan som man bör appellera till på vägen mot återintegreringen i det "normala" demokratiska samhället. Detta kräver både konkreta och korrekta stödåtgärder på strukturella, sociala och individpsykologiska nivåer. Ett demokratiskt samhälle bör på alla tänkbara sätt befrämja en återanpassning till ett normalt samhälleligt liv, i allmänhet för deporterade som kollektiv och i synnerhet för dem som överlevt tortyr.