Dansen har funnits som en del i våra liv väldigt länge och den finns som ett inslag i högtider och firande, den syns på TV och på scener. Trots att dansen är så närvarande i mångas liv har det gjorts lite forskning på området. Denna uppsats syfte var att beskriva grundläggande essenser i det som vi kallar för dans. Med en fenomenologisk metod som tog hänsyn till den sociala basen för dansen analyserade jag semistrukturerade intervjuer gjorda med fem dansare om deras upplevelse av dans och deras förhållande till den. Resultatet visade på både en upplevelse upprymdhet under dansen, en känsla av flöde och en kick. Det fanns även en essens av kroppsdisciplinering där kroppen utsattes för smärta och skador som ett resultat av träningen. Detta upplevdes som nödvändigt för att skapa ett konstnärligt uttryck. Rummen är de arenor där dansken sker och hade också inverkan på upplevelsen av dansen. Konsten genomsyrade det dansarna gjorde och det var det rena uttrycket man strävade efter och på grund av den som de uthärdade smärtan. Resultaten diskuteras sedan i förhållande till den teoretiska ramen presenterad av Crossley (2001) som behandlar dualismen mellan medvetande och kropp och den förkroppsligade aktören samt begrepp som fält och habitus.