Marcia D-S. Dobson, fil. dr. i klassisk filologi respektive klinisk psykologi, utkom förra året med sin bok Metamorphoses of Psyche in Psychoanalysis and Ancient Greek Thought: From Mourning to Creativity (2023) som är den sjätte volymen i Routledges serie Art, Creativity, and Psychoanalysis. Dobsons huvudsakliga syfte i sin mångfacetterade skrift är att utifrån autobiografiska skildringar, psykoanalytisk teori/kliniska fallbeskrivningar samt antik grekisk litteratur utforska den transformativa kraft som finns att hämta i vad hon beskriver som liminala erfarenheter och platser. Utöver detta ämnar hon visa att framväxten av den atenska stadsstaten och den rationella medborgaren, som ideal och en ny samhällelig varandeform, innebar en förlust av det moderliga och liminala i människors liv. Som helhet skulle boken kunna beskriva som ett manifest för liminalitetens vara och värde, där Dobson likt en Hermes eller Iris tar på sig rollen av en förmedlare av ett perspektiv som hon menar är av paradigmatisk betydelse för den terapeutiska verksamheten och det mänskliga livet i allmänhet. Hon önskar genom sin berättelse kunna hjälpa både kliniker och klassicister att bli mer öppna och empatiska i relation till sin egna erfarenheter av den liminala sfären och utveckla sin förståelse för hur dessa erfarenheter kan leda till ett utvidgat varande med världen och andra människor. Emellanåt är det dock svårt att inte tolka framställningen av det arkaiska psyket, liksom den återkommande idén om den förlorade harmonin och den kvasireligiösa drömmen om (återvändandet till) det fullständiga varat, som idealiseringar. Eller rättare sagt, som delar av en fantasi för att täcka över en konstitutiv brist som till skillnad från begreppet förlust inte uttryckligen behandlas i boken, även om den vilar implicit i många av dess delar. Tolkad på detta vis framstår boken som påtagligt melankolisk. Dobson uttrycker en medvetenhet om att det mänskliga tillståndet tenderar att utmärkas av en längtan efter en slutgiltig sanning följt av ”the crushing disappointment of its inevitable impossibility”, men det är paradoxalt att denna tragik (förstådd i termer av förlust) samtidigt framhävs som möjlig att lösa. I denna idé och förhoppningen om dess realiserande, i en homeostasis fri från antagonism, vilar dessutom möjligtvis en totalitär lockelse som är svår att bortse ifrån. Med detta sagt bör det avslutningsvis återupprepas att Dobson har skrivit en bok som är intellektuellt stimulerande. Den är väl värd att läsas av den som är intresserad av den antika grekiska värden och psykoanalysen – och detta oavsett inställning till självpsykologin eller syn på den mänskliga tragikens natur och framtid. Vad gäller beskrivningen av boken som trösterik kanske det främsta värdet i detta avseende ligger i dess framvisande av den tröst som den grekiska mytologin och en mytologiserande fantasi förmår erbjuda människan.