Syftet med vår text är att utmana generaliserande bilder av pedagogiskt ledarskap med hjälp av Martin Bubers dialogfilosofi, där ”äkthet” samt skillnaden mellan ordparen ”Jag-Du” och ”Jag-Det” är centralt. Vanligtvis förefaller ledarskapsstilen existera före människan och fångar varken personens äkthet eller de faktiska relationerna som utspelar sig i en pedagogisk situation. I Bubers termer går dessa ledarskapsmodeller att placera in i ordparet ”Jag-Det” snarare än i ”Jag-Du”. Ordparet Jag-Det kännetecknas av ett förhållningssätt där subjektet reduceras till ett Det – ett objekt bland andra. Detta förhållningssätt förhindrar en ömsesidig relation där subjektet lyfts framsom ett Du – ett jämlikt subjekt. Enligt Buber finns det möjligheter för äkta dialog även där det finns en obalans mellan personers positioner i en viss miljö, förutsatt att personerna accepterar varandra som jämlika och tillåts att vara ”dem de är”. Även om detta tillsynes är svårt visar vi med Bubers dialogfilosofi att det är möjligt att utmana konventionella uppfattningar om pedagogiskt ledarskap genom att visa att personens vara kommer före ledarskapets vara och vad detta får för implikationer för högre utbildning.
Vad lär man sig alltså känna av Duet? Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det.Vad vet man alltså om Duet? Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det.(Buber, 2004/1954, s. 17)