Kommunikation med stöd av samtalsapparat kan bidra med ökad delaktighet för personer som saknar tal, men det kan vara problematiskt eftersom: (1) det tar längre tid än att producera tal, (2) vokabulären är ofta begränsad och bestämd av ngn annan och (3) bidraget saknar prosodiska ledtrådar vilket kan försvåra förståelsen. En viktig kontext för barn och ungdomar är skolan: de behöver får möjlighet att visa kompetens, inhämta kunskap och att umgås. Både lärare och elever har rapporterat om svårigheter och begränsningar att implementera samtalsapparater i helklass, men kliniska exempel visar att det är möjligt. Det är av stor vikt att identifiera dessa goda exempel och analysera dem för att kunna bidra med kunskap som kan leda till förbättrade insatser för dessa barn och ungdomar.
Syftet var att undersöka hur flerpartsinteraktion i klassrum är organiserad när en av eleverna kommunicerar med stöd av en samtalsapparat. Data utgjordes av videoinspelningar (2h 40 min) som analyserades med Conversation Analysis (CA). Deltagarna var två ungdomar med svår cerebral pares och utvecklingsstörning som kommunicerade med stöd av ögonstyrda samtalsapparater samt deras assistenter, lärare och klasskamrater.Studien visade att flerpartsinteraktion i klassrum underlättades om: (1) en tydlig turtagningsorganisation praktiserade, (2) frågor med välkända svar ställdes, (3) eleven hade ett anpassat vokabulär i sin samtalsapparat samt (4) läraren/assistenten använde skärmorienterande stöttningspraktiker. Slutsats: barn och ungdomar kan delta i flerpartsinteraktion i klassrummet med stöd av en ögonstyrd samtalsapparat förutsatt stöttande praktiker från lärare/assistent. Dessa praktiker är till viss del andra praktiker än de som gynnar den individuella språkutvecklingen.