Att kunna kommunicera är en mänsklig rättighet men även en förutsättning för delaktighet. För den som inte har ett tal är alternativ och kompletterande kommunikation en förutsättning för att kunna kommunicera. Både lärare i skolan och logopeder på barn- och ungdomshabiliteringen är betydelsefulla för att ge barn rätt förutsättningar för att kunna kommunicera samt för att möjliggöra att barnet befinner sig i en kommunikativ miljö. Studiens syfte har varit att undersöka hur barn- och ungdomshabiliteringen och skolan samverkar för att elever som läser ämnesområden kan delta och kommunicera i undervisningen. Frågeställningarna har varit att undersöka hur samverkan mellan dessa verksamheter ser ut samt vad det finns för eventuella hinder och underlättande faktorer för en välfungerande samverkan. Studien har en kvalitativ ansats och datainsamlingen har skett genom två semistrukturerade fokussamtal samt en semistrukturerad intervju. Resultatet visar att både skola och barn- och ungdomshabiliteringen önskar en större samverkan. Det är framför allt bristen av rutiner som försvårar att samverkan genomförs i en större utsträckning. Slutsatsen är att en mer fungerande samverkan mellan skola och barn- och ungdomshabiliteringen kring elevers kommunikation och AKK påverkar elevernas kunskapsinhämtning på ett positivt sätt. Nyckelord: alternativ och kompletterande kommunikation, barn- och ungdomshabilitering, grundsärskola, intellektuell funktionsnedsättning, kommunikation, samverkan.