Detta kapitel behandlar samverkan som begrepp och fenomen inom ett pedagogisk-filosofiskt ramverk. Mina primära syften med texten är att med hjälp av pedagogisk teori ”läsa” begreppet samverkan samt lyfta fram dess latent pedagogiska potential. Med termen läsning utgår jag från idén om att pedagogik innefattar vissa centrala frågeställningar och blickpunkter, som är viktiga att hantera i relation till samverkansprocesser som syftar till skolutveckling på vetenskaplig grund. Utgångspunkten för kapitlet är att även om samverkan har kommit att bli ett ledord för skola och utbildningsvetenskaplig forskning är det ett svårnavigerat och komplext område. Med stöd av resonemang från utbildningsfilosoferna Gert Biesta, John Dewey och Johann Friedrich Herbart vill jag teckna en fördjupad bild av denna komplexitet och dess inneboende pedagogiska spänningsfält. Med särskilt fokus på begreppet takt visas i kapitlet hur samverkan kan förstås som ett i grunden pedagogiskt problemområde. Målsättningen är att lyfta och skriva fram de specifika möjligheter såväl som utmaningar som samverkan kring forskning och skolutveckling innebär.