Katt- och hundrobotar har blivit ett allt vanligare inslag i äldreomsorgen. Robotarna imiterar djurs läten och rörelser och kan användas för att lugna och avleda användare. De kan också användas för att aktivera personer genom att de inbjuder till interaktion mellan vårdtagare, vårdgivare och robot. Robotarna är utvecklade för att skapa en illusion av ett levande djur – en del modeller har ett mekaniskt hjärta som kan kännas genom pälsen, och kattrobotarna kan spinna, med purrande och vibrationer. Det här ställer frågor om transparens och ärlighet på sin spets. Enligt Statens medicinsk-etiska råds riktlinjer ska vårdgivare inte vilseleda patienter om robotarnas egenskaper och kapacitet, eftersom det då gör det omöjligt för patienter att göra ett informerat ställningstagande när de erbjuds att använda robotar. I en pågående studie om sociala robotar i demensvården ser vi dock att det är vanligt att vårdgivare talar om och hanterar robotarna som om de vore verkliga katter och hundar. Genom exempel visar vi hur personalen på detta sätt gör robotarna levande, och hur vårdgivare reflekterar kring sitt sätt att använda robotarna. Ofta är det svårt att dra en skarp gräns mellan sanning och lögn, eftersom personalens agerande ofta handlar om att bekräfta vårdtagares upplevelser. Vi föreslår därför alternativa sätt att förstå det som händer i interaktionen mellan vårdtagare, vårdgivare och robot, för att bidra till en nyanserad diskussion om robotik och vita lögner inom demensvården.