Syftet med studien var att öka kunskapen och förståelsen för hur några speciallärare arbetar med olika typer av kompensatoriska hjälpmedel och den pedagogiska organisationen kring elever som möter hinder i sin språk-, skriv- och läsutveckling. Studien inleds med en introduktion som sätter in läsaren i fokusområdet med tidigare forskning i ämnet samt genom aktuella styrdokument. Metodvalet är en kvalitativ forskningsansats där semistrukturerade intervjuer genomförts med 14 olika speciallärare från fyra olika län i Mellansverige. Informanter från både grund- och särskolan finns representerade. Studien visar att det används ett stort antal kompensatoriska hjälpmedel i både grund- och särskolan och inga större skillnader fanns mellan skolformerna. Speciallärararbetet mellan skolformerna skiljer sig däremot åt. I grundskolan arbetar speciallärarna i större utsträckning med enskilda elever i separata undervisningssituationer utanför den ordinarie undervisningsmiljön med att utveckla de språkliga förmågorna. I särskolans regi har speciallärarna en roll som innebär att de undervisar eleverna i alla teoretiska ämnen vilket gör deras språk-, skriv- och lästräning mer integrerad i det dagliga arbetet. Studien visar även att ett nära samarbete mellan speciallärarna och andra intressenter såsom klasslärare, ämneslärare, elevhälsoteamets personal och vårdnadshavare är av största vikt för att elever som mött hinder i sin språk-, skriv- och läsutveckling ska fortsätta utveckla de språkliga förmågorna. En helhetssyn runt eleven samt att som speciallärare utgå ifrån det relationella perspektivet är andra faktorer som skapar förutsättningar för dessa elever att vända hinder till möjligheter.