Detta papper syftar till att upplysa om och delvis utmana hur forskare och akademiker inom sociologi och andra samhällsvetenskaper tenderar till att närma sig frågor som berör mänsklig sårbarhet. Termen sårbarhet är förekommande inom en rad olika forskningsområden, men det råder delade meningar om dess begreppsliga innebörd likväl mellan som inom dessa områden. Pappret redogör kort för, och presenterar resultat från, en etnografisk studie som genomfördes vid tre bostäder med särskild service enligt lagen om stöd och service till visa funktionshindrade, 9§9 (LSS 1994), och som belyste hur sårbarhet kom till uttryck och hanterades i vardagsinteraktioner mellan stödanvändare och stödarbetare i dessa verksamheter (Gäddman Johansson 2021).
I studien fann man att stödanvändarna och stödarbetarna kom att uttrycka och hantera sårbarhet på olika sätt och i olika ändamål. Återkommande var dock att både uttryck för sårbarhet (egens eller andras) och försök till att hantera sårbarhet (egens eller andras) var nära sammanknutna med föreställningar om och varseblivningar av hot mot individers hälsa och välmående samt personliga säkerhet och frihet. I studien uppdagades det att institutionella krav på hög grad av transparens, ansvarighet och enhetlighet i de sysslor och aktiviteter som stödarbetarna och stödanvändarna utövade framhölls utgöra de formellt sanktionerade och verksamhetsföredragna tillvägagångssätten för att hantera och reducera både stödanvändarnas och stödarbetarnas uttrycka eller uppfattade sårbarheter. Vidare pekade studien dessutom på hur dessa strategier för att hantera uttryck för sårbarhet i vissa sammanhang fick en oönskad omvänd effekt, där samma krav snarare kom att ses som bidragande till att förstärka och framhäva såväl stödanvändarnas som stödarbetarnas uppfattningar om sig själva och varandra som särskilt sårbara.
Pappret lyfter fram dessa resultat och diskuterar dem i relation till konferensens övergripande teman. Närmare bestämt i förhållande till hur erfarenheter av kriser (i det här fallet interaktionella, relationella och organisatoriska kriser med bäring på det vardagliga givandet och tagandet av stöd och service vid bostad med särskild service enligt LSS) kan ses väcka frågor och utgöra grunden för nya kunskaper om hur sociala problem och utsatthet kan förebyggas. Detta är högst relevant, i synnerhet med tanke på att både dem som arbetar med att tillhandahålla stöd och service och de som erhåller dessa typer av välfärdstjänster vanligen beskrivs inom forskning på området som särskilt utsatta grupper vars medlemmar är mottagliga för skada i olika former.