Bakgrund: Trots att delirium är något som känts till sedan år 480 f.Kr. är detta ett tillstånd som fortfarande är relativt outforskat och missförstått. Forskning ur anestesi- och intensivvårdssjuksköterskors samt anhörigas perspektiv visar att det saknas kunskap och insikt gällande deliriumtillståndet. Syfte: Undersöka patienters erfarenheter av att drabbas av delirium i samband med anestesi- och intensivvård. Metod: Allmän litteraturöversikt enligt Friberg. 24 studier ligger till grund för resultatet: sjutton kvalitativa, två kvantitativa och sex mixad metod. Resultat: Det finns både behagliga och obehagliga erfarenheter av att drabbas av delirium. Det var vanligt att patienterna konfronterades med döden i olika skepnader och att de befann sig i en alternativ verklighet. Patienter som drabbats av delirium i samband med anestesi- och intensivvård erfor ett stort emotionellt lidande, särskilt då anestesi- och intensivvårds-sjuksköterskor samt anhöriga bemötte dem respektlöst och skrattade åt dem när de försökte förklara vad de erfarit. När anestesi- och intensivvårdssjuksköterskor utförde omvårdnad i form av samtal och bekräftelse lindrades patienternas lidande avsevärt. Slutsats: Patienter som drabbats av delirium i samband med anestesi- och intensivvård utsätts för ett onödigt lidande på grund av bristande omvårdnad relaterat till delirium. Anestesi- och intensivvårdssjuksköterskorna fokuserar på det medicinska och har inte tid att se patienterna som individer med ett emotionellt lidande. Det är viktigt att dessa sjuksköterskor får en förståelse för vad patienter som drabbats av delirium erfar och hur omvårdnaden kan inverka på dessa erfarenheter.