Bakgrund: Strokedrabbade personer tillhör en patientgrupp som ofta lever med livslånga funktionsnedsättningar. En vanlig funktionsnedsättning är nedsatt balans som leder till ökad risk för att falla. Patientgruppens rehabilitering är mångfacetterad där fysioterapi är en del där interventioner som bygger på beteendemedicin b.la self-efficacy visats ha positiva effekter.
Syfte: Att undersöka den interna konsistensen för den svenskaöversatta FES-I samt associationen mellan rädsla för fall (enligt FES-I) och hälsorelaterad livskvalitet (enligt RAND-36) för personer som drabbats av stroke i Sverige.
Metod: En icke-experimentell tvärsnittsdesign användes där 40 strokedrabbade personer (medelålder 56 år, SD 11) rekryterades med ett bekvämlighetsurval via två Facebookgrupper. Informanterna fick besvara formulären FES-I och RAND-36, där deskriptiv statistik samt korrelationsanalyser genomfördes.
Resultat: FES-I visade ett Cronbachs alfa-värde på 0,95. Måttlig eller hög fallrädsla förelåg hos 80 % av deltagarna. Angående hälsorelaterad livskvalitet hade fysisk funktion och vitalitet lägst värden. Negativa signifikanta korrelationer påvisades för FES-I och fysisk funktion, smärta, allmän hälsa, social funktion och emotionell rollfunktion. Ingen signifikant skillnad förelåg mellan könen avseende fallrädsla eller hälsorelaterad livskvalitet. Personer med gånghjälpmedel hade en signifikant högre fallrädsla samt lägre hälsorelaterad livskvalitet avseende fyra dimensioner.
Slutsatser: Svenska FES-I verkar vara lämpligt instrument för att mäta rädsla för att falla hos svenska strokedrabbade personer.