Syftet med vår undersökning var att ta reda på hur ett antal förskollärare såg på uttrycket barn i behov av särskilt stöd. Vi ville också veta hur verksamheten i förskolan möter barns rätt till lärande. För att kunna fokusera på att beskriva vad förskollärarna tänkte kring vårt syfte och de frågor vi ställde i arbetet använde vi oss av en kvalitativ metod. Vi beskrev det respondenterna sa att de upplevde i förskolans verksamhet. Av resultatet framgick att barn delades upp i två kategorier som var barn i behov av stöd och barn i behov av särskilt stöd. Vi såg också att en grupp respondenter såg barn i behov av särskilt stöd och barn i behov av stöd som ett gemensamt begrepp. Många av respondenterna upplevde att de behövde mer kunskap för att kunna tillgodose de behov som barnen i behov av stöd och särskilt stöd hade. Samtidigt såg vi att erfarenhet var en stor del i arbetet med barn i behov av stöd eller särskilt stöd. Relationer och lek var två viktiga delar i verksamheten, oavsett vilket behov barnen hade. I slutsatsen kom vi fram till vilken betydelse en diagnos kunde ha och hur viktigt det ibland blev att kategorisera barn i förskolan. Vi såg att alla barn skulle få den hjälp de behövde utifrån sina enskilda behov. Risken med en diagnos kunde vara att barn som hade ett behov av stöd som inte var så omfattande blev missat om det inte fick en diagnos, det hamnade i en gråzon där det blev svårt att upptäcka dess problem.