I det här kapitlet analyserar vi de spänningar som finns inom det pedagogiska uppdraget sett ur universitetslärarens perspektiv: å ena sidan kräver högskolans huvudmän, intresseorganisationer och förståsigpåare att kraven på pedagogisk meritering måste höjas och skärpas, å andra sidan, trots att högskolepedagogiska kurser i allt högre grad gjorts till obligatorier, nödvändiga för anställning och befordran som universitetslärare, så har den pedagogiska fortbildningens värde ändå urholkats. Å ena sidan är det forskningsmeriter som är hårdvaluta i konkurrensen om tjänster, å andra sidan förväntas en svensk universitetslärare lägga 70-100 procent av sin arbetstid på undervisning. Å ena sidan kräver lärosätena att sökande till lektorat på ett alltmer omfattande sätt dokumenterar sina pedagogiska meriter, å andra sidan tillmäts pedagogiska kvalifikationer inte någon avgörande betydelse när sakkunniga värderar sökandes meriter i tillsättningsprocessen.