För att ange energianvändningen under bruksskedet i byggnader såvill man gärna använda ett specifikt mått av flera olika skäl. Det vanligaste är att ange energianvändning per kvadratmeter golvarea och år, men ett problem är då att minskad energianvändning i princip belönas lika som ökad golvarea. Om en ökad energianvändning kombineras med en ännu större ökning av golvarean så blir ju resultatet att ökad energianvändning framstår som en förbättring eftersom utspädningen är större än den ökade energianvändningen. I den här artikeln förklaras olika begränsningar med att ange energianvändning i förhållande till golvarean med några enkla exempel för bostäder, och avslutningsvis argumenteras för att i stället ange energianvändning per person. Artikeln är avgränsad till bruksskedet, och i ett exempel jämförs både boende och bilåkande. Det finns naturligtvis möjligheter att bredda perspektivet till att innefatta all energianvändning ”från vaggan till graven” för en byggnad genom att studera en period på kanske 50 eller 100 år.