När elever börjar årskurs sju har de skiftande erfarenheter av skrivande och de har nått olika långt i sin skrivutveckling. Det ingår i skolans uppdrag att utifrån demokratiska värden utbilda och stärka eleverna i olika sätt att uttrycka sig, för framtida deltagande i samhället. Det finns få studier som täcker in både skrivande/skrivundervisning och elevperspektivet. Därför ville vi i denna studie ta reda på hur elever beskriver det egna skrivandet och den skrivundervisning som de har erfarit. Den studie som vi genomfört kan inte generera någon teori eftersom den inte innefattar någon större population, utan endast några elever, däremot kan studien väcka tankar kring elevers beskrivningar samt vad vi vuxna i skolan behöver tänka på för att stärka och stötta elever i deras utveckling. Syftet med vårt arbete var att beskriva några elevers perspektiv på skrivande och skrivundervisning. Vi använde oss av kvalitativ forskningsansats och fokusgruppsintervjuer för att undersöka våra frågeställningar. Vi genomförde fem fokusgruppsintervjuer med sammanlagt 20 elever från två grundskolor i två olika kommuner. För att stärka studien tog vi i bakgrunden upp teorier kring skriv- och läsutveckling, skrivundervisning samt belyst betydelsen av uppgifters strukturer, samtal kring uppgifterna, repetition av dem och feedback på elevernas texter. I resultatet av studien kunde vi i elevintervjuerna hitta utsagor om det egna skrivandet, skrivutveckling och skrivundervisning. Dessutom fann vi att eleverna beskrev en del skillnader mellan årskurs sex och årskurs sju. Ur ett specialpedagogiskt perspektiv såg vi i studien hur viktigt det är för eleverna att de känner sig sedda och lyssnade på, men också att det eleverna gör, är det som förväntas av dem utifrån de kunskaper och de förmågor som de har. Vi ville i vårt arbete betona det organisatoriska perspektivet och därigenom se till att ge eleverna förutsättningar för att lyckas nå så långt som möjligt i sin skrivutveckling.