”Hopp-Jerka” blev ett skällsord under slutet av 1940- och början av 1950-talet, då ett antal statliga kampanjer genomfördes med syfte att förmå människor att inte byta jobb alltför ofta. Den starka efterfrågan på arbetskraft ledde, menade man, till en skadlig överrörlighet på arbetsmarknaden. Åtskilligt har förändrats sedan dess.
I den här studien visas hur synen på arbetskraftens rörlighet i efter-krigstidens Sverige har varit beroende av rådande samhällsekonomiska och ideologiska konjunkturer, och hur förändringar i uppfattningar om rörlighet hänger samman med skiften ifråga om synen på samhälle, individ, familj och moral.
Analysen tar sin slutpunkt i vår egen samtid, då begreppet ”Hopp-Jerka” blivit aktuellt igen, men med omvända förtecken: den rotlöse, maximalt flexible individen, ständigt på jakt efter nya utmaningar och erfarenheter, har nu blivit idealet.