De flesta människor som är självdestruktiva i vårt samhälle får en diagnos ställd som understryker att de på ett eller annat vis är psykiskt sjuka, den vanligaste diagnosen är Borderline Personlighetsstörning. I denna studie ifrågasätts detta psykopatologiska perspektiv och istället ämnar jag undersöka om det går att bredda begreppet självdestruktivitet genom att använda ett existentiellt perspektiv. I grunden för studien återfinns teorier från Kierkegaard, May och Fromm vilka berör begrepp som ångest och frihet, två nyckelbegrepp i denna studie. Materialet är insamlat via intervjuer. Genom att använda hermeneutik som analysmetod har uppsatsförfattaren haft möjlighet att använda sin förförståelse i ämnet och via den hermeneutiska cirkeln tolkas materialet. Resultatet speglar de självdestruktivas inre upplevelser av kampen mot ångesten. De söker en identitet men låg självkänsla och tron att de behöver de destruktiva handlingarna för att överleva slår ständigt undan benen för dem. Att ha utgångspunkten i existentialism bidrar till att människan och hennes existentiella frågor får stå i fokus. Genom att ha tilltro till människors egen förmåga att ta sig ur sin problematik skapas en alternativ behandling. Istället för att, som i det psykopatologiska perspektivet, ställa en determinerande diagnos på människan kan man i det existentiella perspektivet lägga mer ansvar på människan och utveckla henne genom att våga se det friska och sunda.