Syftet med denna studie var att belysa pedagogers och elevers uppfattningar om språkstörning

och inkludering. Metoden vi använde oss av var en multipel fallstudie där vi observerat

klassrum på två olika skolor i en mellanstor stad, samt intervjuat fem pedagoger och sex

elever. Resultatet analyserades utifrån det sociokulturella perspektivet där betoning ligger på

att lärande sker i kommunikation och samspel tillsammans med andra. Analysen skedde även

utifrån de specialpedagogiska perspektiven: det relationella perspektivet som lyfter fram att

elevers svårigheter alltid behöver ses i mötet mellan skolan och individen samt det

kommunikativa perspektivet där läraren genom sitt förhållningssätt söker förståelse för

elevens perspektiv och uppfattning. Lärmiljöerna präglades av tydlighet och struktur och där

interaktionen mellan pedagoger och elever skapade flera typer av kommunikativa stöttor som

innebar att eleverna inför sitt eget arbete kunde erhålla en större förförståelse. Eleverna

trivdes men förmedlade betydelsen av den individuella stöttningen för ett framgångsrikt

lärande, något som även pedagogerna förmedlade. Även vikten av kunskap om språkstörning

lyftes fram i både elev- och pedagogintervjuer.