Utgångspunkten för uppsatsen var mitt intresse för omsorgsmötet inom social omsorg. Syftet med studien är att studera begreppet empati utifrån olika teorier, att se vilka kopplingar jag kan göra mellan empati och social omsorg samt att se på vilka sätt empatibegreppet kan bidra till att belysa olika förhållningssätt inom social äldreomsorg. Metoden är kvalitativ litteraturstudie och jag har låtit mig inspireras av hermeneutiken som vetenskapsteori och som tolkningsmetod. Studiet av begreppet empati visar att empati innebär en känsloaspekt och en förståelseaspekt men olika teorier betonar de olika aspekterna olika mycket och lägger olika betydelser i aspekterna. Det visade sig också att man kan ha empati och att man kan vara empatisk. Att ha empati är att känna med och förstå den andra men att vara empatisk innebär att uttrycka empatin för den andra i handling. Fem avhandlingar om social äldreomsorg studeras och analyseras med hjälp av de olika teorierna om empati. Resultatet visar generellt att personalen har empatiska förmågor och att de känner empati med de äldre, men resultatet visar även att det till stor del stannar vid känsla och förståelse och att förståelsen inte leder till empatisk handling. På det sättet är personalens förhållningssätt till omsorgsmottagarna bara delvis empatiskt. Resultatet visar att bristande empatiskt förhållningssätt kan bero på
omständigheter som organisationsstruktur och arbetets organisering. Även personalens inre psykologiska, känslomässiga och sociala behov samt lojalitetskonflikter och grupptryck kan hindra ett empatiskt förhållningssätt till de äldre. Personalens förståelse för de äldre kan utgå från en generell bild av gruppen äldre och inte från den individuella omsorgsmottagaren. Förhållningssättet är då inte empatiskt, som jag tolkat det. Studien visar att en personlig medvetenhet och ett personligt ansvarstagande i det konkreta omsorgsmötet kan leda till ett empatiskt förhållningssätt.