Syftet med denna uppsats var att undersöka hur rektorer och socialsekreterare ansåg att samverkan dem emellan fungerade samt om det fanns utrymme för utvecklingsmöjligheter. För att undersöka detta användes en kvalitativ metod och vi intervjuade fyra rektorer och fyra socialsekreterare. I tolkningen av empirin låg hermeneutiken som grund och i analysen kopplade vi empirin till Berth Danermarks modell och tidigare forskning. Vår undersökning visade på att respondenterna ansåg att samverkan fungerar väl till en början när en anmälan utreds men att samverkan sedan försvåras genom att tystnadsplikten kräver ett samtycke från vårdnadshavarna. Om samtycke inte ges försvåras samverkan mellan parterna och socialsekreterarna kan inte ge feedback till rektorerna i ärendet. Resultatet visade att alla respondenterna har en vilja att utveckla samverkan mellan skolan och socialtjänsten och att samverkan mellan dessa kan och bör utvecklas ytterligare då de själva anser att det finns vissa brister. Sekretessen, bristen på återkoppling samt tiden är de största hindrena enligt respondenterna.