https://www.mdu.se/

Background: Older adult care organizations face challenges today due to high personnel turnover and pandemic-related obstacles in conducting training and competence development programs in a time-sensitive and fit-for-purpose manner. Digital microlearning is a method that attempts to meet these challenges by more quickly adapting to the educational needs of organizations and individual employees in terms of time, place, urgency, and retention capacity more than the traditional competency development methods. Objective: This study aimed to determine if and how an app-based digital microlearning intervention can meet older adult care organizations' personnel competency development needs in terms of knowledge retention and work performance. Methods: This study assessed the use of a digital microlearning app, which was at the testing stage in the design thinking model among managerial (n=4) and operational (n=22) employees within 3 older adult care organizations. The app was used to conduct predetermined competency development courses for the staff. Baseline measurements included participants' previous training and competency development methods and participation, as well as perceived needs in terms of time, design, and channel. They then were introduced to and used a digital microlearning app to conduct 2 courses on one or more digital devices, schedules, and locations of their own choice during a period of similar to 1 month. The digital app and course content, perceived knowledge retention, and work performance and satisfaction were individually assessed via survey upon completion. The survey was complemented with 4 semistructured focus group interviews, which allowed participants (in total 16 individuals: 6 managerial-administrative employees and 10 operational employees) to describe their experiences with the app and its potential usefulness within their organizations. Results: The proposed advantages of the digital microlearning app were largely confirmed by the participants' perceptions, particularly regarding the ease of use and accessibility, and efficiency and timeliness of knowledge delivery. Assessments were more positive among younger or less experienced employees with more diverse backgrounds. Participants expressed a positive inclination toward using the app, and suggestions provided regarding its potential development and broader use suggested a positive view of digitalization in general. Conclusions: Our results show that app-based digital microlearning appears to be an appropriate new method for providing personnel competency development within the older adult care setting. Its implementation in a larger sample can potentially provide more detailed insights regarding its intended effects.

Tillsammans för barnens bästa i Sörmland, är en länsgemensam utvecklingssatsning i Sörmland. Satsningens målsättning är bättre fysisk och psykisk hälsa för Sörmlands barn. Arbetet sker i samverkan mellan hälso- och sjukvård, socialtjänst och skola. Fokus för satsningen är att ta fram och påbörja implementeringen av en praktiskt förankrad och beslutad modell för samverkan med barns behov i fokus. Denna rapport är delrapport två i följeforskningen gällande Tillsammans för barnens bästa i Sörmland. Delrapport 1 berörde initiering och uppstart av utvecklingsarbetet och denna rapport fokuserar på den aktiva fas som följt efter uppstart med konkretisering och pilotprojekt.

Fokus i följeforskningen är processen, framgångar, risker och hinder, förbättringsmöjligheter samt förutsättningen att fortsatta utvecklingsarbetet när den finansierade tiden tar slut 2023. Datamaterialet i delstudien är i huvudsak utvecklingsarbetets egen dokumentation och självrapporteringar, observationer vid gemensamma möten under utvecklingsarbetet samt intervjuer. En gruppintervju med åtta deltagare gjordes inom ramen för Lärande workshop 2 i slutet av november 2022 och tre kompletterande intervjuer gjordes efter gruppintervjun. 

Utvecklingsarbetet har gått in i en mer aktivitetsorienterad fas. Det har genomförts uppstartsträffar för pilotprojektet Barn i behov av stöd utifrån en NPF- liknande problematik i Gnesta, Katrineholm och Strängnäs. Projektet gäller barn med problematik som förknippas med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Tillsammans för barnens bästa i Sörmland har även, utifrån dialog med olika intressenter, identifierat sju nyckelaspekter för framgångsrik samverkan:

• En väg in
• Relationer
• Tillit
• Samordning av stöd
• Samlokalisering
• Mobilitet
• Samsyn

Resultaten i delstudien är starkt överlappande med resultaten i den första delstudien, intervjupersonerna ser engagemang och bred förankring som viktiga framgångsfaktorer. Viktiga riskfaktorer är fortfarande omsättning på chefs- och personalnivå. I den första delstudien lyftes målen som en risk, därför att de var effektmål mer än projektmål. I denna fas har målen bedömts vara en tillgång. Målens vaghet har kunnat användas som en resurs i arbetet med att konkretisera och diskutera vad målen kan innebära för olika verksamheter och olika barn.  

Under den mer aktivitetsinriktade fasen har några nya frågor aktualiserats i intervjuerna. En sådan fråga är skolans brist på länsgemensamma beslutsarenor, något som ses som en utmaning när det gäller att fatta länsövergripande beslut och för huvudmännens möjligheter att representera varandra. När arbetet blir konkret blir det också tydligt att ambitionen att förbättra för alla barn i Sörmland kan bli svårt att realisera i Tillsammans för barnens bästa i Sörmland. Detta lyfts bland annat i arbetet med pilotprojekten. Det har inneburit en konkretisering och en förankring av samverkansmodellen i de kommuner som berörs. Det har också skapat möjligheter att förbättra situationen för barn med NPF-liknande problematik i de olika miljöerna. I intervjuerna lyfts dock även farhågor om att delprojektet ska resultera i lokala lösningar som inte går att generalisera/applicera på situationen för barn med likande problematik i andra kommuner i länet.  

I intervjuerna lyfts upplevelser och erfarenheter av processen, under projektfasen, som lärdomar för att upprätthålla och främja framgångar, förebygga risker och hinder, samt att sätta i gång förbättringar i det fortsatt utvecklingsarbetet. En generell rekommendation är att identifierade framgångar, risker/hinder och förbättringsförslag tas som utgångspunkt för förbättringsarbetet i fortsättningen. Några övergripande rekommendationer:

1. Fokusera på att säkerställa en basnivå för samverkan som når alla barn i Sörmland, exempelvis tillgång till en familjecentral.
2. Säkerställ att det finns möjlighet att dra nytta av lärdomar från pilotprojekten när dessa når resultat. Det är viktigt att resultaten lyfts från det lokala perspektivet till det regionala, så att erfarenheterna kan generaliseras i utveckling för alla barn i Sörmland.
3. Säkerställ att arbetet inte bara handlar om psykisk ohälsa, inkludera även hälsofrämjande insatser för barn med exempelvis funktionsnedsättning eller kroniska sjukdomar. Kanske kan det ske i samband med arbete med välmåendehjulet.  
4. Säkerställ att det tas hänsyn även till andra livsvillkor, som exempelvis ekonomiska villkor, i arbetet att främja barns hälsa.  
5. Mobilisera Tillsammans för barnens bästas beslutade mål och arbetssätt som en utgångspunkt och resurs i nya statliga satsningar.
6. För att inte riskera att arbetet avstannar, formulera snarast en plan för fortsättning (gärna förlängning) i form av fortsatt praktisk testning av nya samverkansformer och implementering av modellen.

Syftet med denna delstudie har varit att undersöka hur initiering och start av utvecklingsarbetet Tillsammans för barnens bästa i Sörmland har gått till. Fokus har varit på generella reflektioner om initiering och start av utvecklingsarbetet som process; framgångar, risker och hinder i utvecklingsarbetet hittills, samt förbättringsmöjligheter för det fortsatta utvecklingsarbetet.

Utvecklingsarbetets egen dokumentation och självrapporteringar, observationer vid gemensamma möten under utvecklingsarbetet samt intervjuer utgör de grundläggande källorna för datainsamling. Intervjupersoner valdes utifrån deras involvering under initieringen och starten av utvecklingsarbetet. En fokusgruppsintervju med elva deltagare gjordes inom ramen för Lärande workshop 1 i slutet av mars 2022 och två kompletterande skriftliga intervjuer gjordes efter fokusgruppsintervjun. 

Utvecklingsarbetet hade inte en enda startpunkt, eller ett specifikt problem att utgå från. Gemensamt i beskrivningar av startpunkter är att flera parter delar en upplevelse av att något behöver göras tillsammans för barns fysiska och psykiska hälsa samt att Skottlandsmodellen lyfts som en intressant utgångspunkt. En upplevd framgångsfaktor är denna delade övertygelse om att länet behöver utvecklingsarbete för att förbättra barns mående. Det finns ett engagemang hos både politiker och tjänstemän. En annan framgångsfaktor är skolans delaktighet i styrningen av arbetet. Intervjupersonerna uttryckte även att det hade varit en lyckad rekrytering av processledare, både utifrån kompletterade kompetenser och framåtdriv. Under uppstartsfasen upplevdes att fokus var på effektmål snarare än projektmål. Intervjupersonerna lyfter detta som en dubbel risk, både att det kan forma/förskjuta förväntningarna på vad projektet kommer att uppnå och att tiden för konkret arbete blir kortare. Även omsättning i personal och chefsnivå ses som en risk. I intervjuerna lyfts även förslag till det kommande arbetet. Att arbeta aktivt med informationsspridning och att arbeta praktiskt tillsammans med hjälp av ”case”, samt att komma i gång med pilotverksamhet bedöms som viktiga framåtriktade aktiviteter. 

Upplevelser och erfarenheter av processen från och med initiering till start och fastställande av projektplan visar många lärdomar för att upprätthålla och främja framgångar, förebygga risker och hinder, samt att sätta i gång förbättringar i det fortsatt utvecklingsarbetet. En generell rekommendation är att identifierade framgångar, risker/hinder och förbättringsförslag tas som utgångspunkt för förbättringsarbetet i fortsättningen. Några övergripande rekommendationer:

1. Att ha mer fokus på projektets målsättningar 

2. Tydlig och enhetlig informationsspridning till, och förankring hos, berörda aktörer och verksamheter. Nyhetsbrevet kan behöva kompletteras med exempelvis dialogträffar, workshops eller liknande.   

3. Eftersom det finns andra aktörer som inte är representerade i styrgruppen rekommenderas att mer dialog förs med dessa aktörer.

4. Case som ett förslag på metod för att synliggöra olika förståelser för vad utvecklingsarbetet skulle innebära för olika parter i samverkan

5. Kartläggning om vad som fungerar bra och mindre bra i fråga om inkludering av berörda aktörer och att ett förbättringsarbete inleds med bland annat mer involvering av barn och vårdnadshavare.

Covid-19 började som en hälsokris och växte snabbt till en omfattande samhällskris – i det privata och offentliga livet, nationellt och internationellt, lokalt och globalt. Syftet med denna artikel är att bidra med kunskap om människors oro under covid-19-pandemins första fas i Sverige. Oro studeras utifrån sociodemografiska faktorer, socialt kapital samt människors bedömningar av nationella åtgärder och potentiella hot. Studiens teoretiska ramverk utgår från begrepp och teorier om oro och socialt kapital. Data samlades in i Sverige under april–maj 2020 med hjälp av en webbaserad enkät om människors erfarenheter av covid-19-pandemin. Genom multipel regressionsanalys och multipel korrespondensanalys fann vi att graden av oro är nära kopplad till bedömningen av nationella åtgärder som felaktiga, samt till uppfattningen att själva viruset covid-19 är det största hotet (i jämförelse med ekonomiska eller sociala konsekvenser av pandemin). Dessa faktorer var även relaterade till högre ålder, kronisk sjukdom samt lågt socialt kapital. Artikeln pekar på ett behov av mer sociologisk forskning – både kvantitativ och kvalitativ – om pandemins olika konsekvenser i vardagslivet.

De som har en ställföreträdare, vilka kallas för huvudmän, är en sårbar grupp eftersom de i många fall är beroende av andra för att kunna klara sig i sin vardag. Människor som av fysiska eller psykiska orsaker inte kan föra sin egen talan i rättsliga frågor kan få hjälp i form av en ställföreträdare enligt föräldrabalken. En ställföreträdare träder in i huvudmannens ställe i en rad situationer där huvudmannen behöver hjälp. Huvudmännens relationer till ställföreträdare har stor betydelse för huvudmännens levnadsvillkor i vardagen.

Syftet med denna förstudie har varit att undersöka huvudmännens förväntningar på och erfarenheter av att leva med hjälp från god man eller förvaltare för att kunna klara sig i sin vardag. Förstudiens frågeställningar är följande: Vilka förväntningar har huvudmännen på sin ställföreträdare? Vilka erfarenheter har huvudmännen av hjälp från ställföreträdare i sin vardag? Hur upplever huvudmännen tilltron till sin egen förmåga att kunna klara sig på egen hand i sin vardag? Hur upplever huvudmännen tilltron till sin egen förmåga att kunna påverka vilken hjälp de kan få av sin ställföreträdare? Vilka utvecklingsområden finns avseende hjälp genom ställföreträdarskap och huvudmännens tilltro till sin egen förmåga?

Ett praktiskt och erfarenhetsbaserat lärande och utveckling har stått i centrum i förstudiens design redan från början genom ett praktiknära och deltagarbaserat forskningsperspektiv. Både tematiskt öppna frågor och slutna frågor användes vid datainsamling. Beroende på deltagarnas behov och kognitiva funktionsnedsättning gavs kompletterande förklaringar av frågorna.

Huvudmännens förväntningar på och erfarenheter av att leva med hjälp från god man eller förvaltare för att kunna klara sig i sin vardag visar intressanta resultat. Likheter och skillnader om hjälp från ställföreträdare ger en bra grund för vidare utvecklingsarbeten. En generell slutsats är att det görs en del goda arbeten för huvudmännen, men det behövs en del förbättringar också. Följande rekommendationer vill vi särskilt uppmärksamma:

- Goda exempel och framgångsfaktorer i ställföreträdarskap bör tas tillvara och synliggöras

- Vad som ingår i ställföreträdarskap enligt bestämmelser bör tydliggöras mer både för huvudmännen och ställföreträdare

- Utbildningsinsatser för ställföreträdare bör ses över och kunskaper om olika typer av funktionsnedsättning som huvudmännen har ges tillräckligt

- En heterogen grupp framträder där tilltron till förmågan och förväntningar och erfarenheter varierar till en viss del, vilket är ett tecken på att dialog, samråd och lyhördhet bör prioriteras i fortsatt utvecklingsarbeten

Lättläst sammanfattning och rekommendationer

Huvudmän är en sårbar grupp.

Det är personer som har en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning, som gör att det kan vara svårt att klara sin vardag.

De personerna kan få hjälp av en ställföreträdare.

En ställföreträdare är en god man eller förmyndare.

Ställföreträdaren kan hjälpa till med många olika saker.

Till exempel sköta ekonomi, prata med myndigheter och se till att huvudmän får den hjälp de har rätt till.

Det är viktigt att huvudmän och ställföreträdare har en bra kontakt med varandra.

Det betyder mycket för hur livet i vardagen fungerar för huvudmän.

I den här förstudien ville vi ta reda på:

- Vad huvudmän förväntar sig att ställföreträdare ska hjälpa till med. 

- Vad huvudmän tycker om den hjälp de får av sin ställföreträdare. 

Här är frågorna vi ville ha svar på:

- Vilka förväntningar har huvudmännen på sin ställföreträdare?

- Vad tycker huvudmännen om den hjälp de får från sin ställföreträdare?

- Hur mycket tro på att man klarar sin vardag själv har huvudmännen?

- Hur mycket litar huvudmännen på att de själva klarar av att påverka vilken hjälp de kan få från sin ställföreträdare.

- Vad kan ställföreträdare bli bättre på i framtiden? 

- Vad kan göras för att få huvudmännen att tro på sina egna förmågor att klara sin vardag?

När vi ställde frågorna i förstudien ville vi göra det på ett så tydligt sätt som möjligt. 

Vi använde oss av bilder för att göra frågor och svar tydliga.

Den som intervjuade läste upp frågorna högt om det var svårt att förstå frågan, eller om man inte kunde läsa själv.

Om det ändå var svårt att förstå kunde intervjuaren förklara mera.

Vi ställde öppna frågor, alltså frågor där man själv berättade vad man ville säga som svar.

Vi ställde också frågor som handlade om ett visst område, där fick man välja ett av de svar som fanns att välja på.

Sammanlagt var det 19 huvudmän som var med i förstudien.

17 var från Eskilstuna och 2 från Strängnäs. 

13 huvudmän var män. 5 huvudmän var kvinnor, och en svarade inte på frågan om kön.

Svaren vi fick ifrån huvudmännen i förstudien var intressanta. 

Vi såg tydligt att många av huvudmännen förväntade sig samma form av hjälp från sina ställföreträdare.

Däremot såg vi att huvudmännen tyckte olika om hur de kunde påverka sina ställföreträdare.

De som inte fick den hjälp de förväntade sig tyckte till exempel att ställföreträdare kan visa, prata och förklara mer vad de gör.

Det skulle kunna göra att huvudmännen känner sig mer delaktig.

Förstudien visade att ställföreträdare gör en del bra arbeten för sina huvudmän.

Men det behövs en del förbättringar också. 

Vi föreslår därför:

- att det som huvudmännen tycker fungerar bra är det viktigt att visa för andra. 

- att man tydligt berättar för ställföreträdare vad de får och ska göra mot och med sina huvudmän.

- att man tydligt berättar för huvudmännen vad ställföreträdaren kan och ska hjälpa till med.

- att ställföreträdare får utbildning och kunskap om olika funktionsnedsättningar som huvudmännen kan ha.

- att ställföreträdare ska lyssna noga på sina huvudmän, därför att huvudmännen är olika och har olika möjligheter att säga vad de tycker och tänker.

Syftet med denna processutvärdering har varit att kartlägga och analysera arbetet med lägesrapportering och medborgarlöften i Fagersta och Ludvika kommun. I linje med utvärderingssyftet ovan har frågeställningar som undersökts i processutvärderingen för respektive insats i båda kommunerna varit följande: Den första har handlat om vilka framgångsfaktorer, risker och hinder var som funnits utifrån de uppsatta målen och den andra om vilka förbättringsförslagen har varit för respektive insats.

Det empiriska materialet består av intervjumaterial och dokumentation av insatserna i Fagersta och Ludvika. Utvärderargruppen närvarade vid möten i EST-gruppen och lokala Brå i Fagersta, samt FAS-gruppen och lokala Brå Ludvika. Vid dessa tillfällen presenterades utvärderingens upplägg och planeringen för intervjuer. Därefter planerades intervjuerna. Åtta fokusgruppsintervjuer (med sammanlagt 34 deltagare) och tre individuella intervjuer genomfördes. Samtliga intervjuer genomfördes via Teams på grund av rådande omständigheter med Covid-19. Intervjuerna utfördes utifrån en anpassad intervjuguide bestående av semistrukturerade frågor.

Resultaten från processutvärderingen visar att likheterna mellan kommunerna överväger, men det finns också skillnader. I såväl Fagersta som Ludvika kommun utförs ett målinriktat brottsförebyggande arbete och det finns goda förutsättningar att stärka detta arbete. Utifrån resultat och analys av intervjuer kan ett antal slutsatser dras om framgångsfaktorer, risker och hinder, liksom möjliga förbättringsförslag identifierats avseende arbetet med lägesrapporter och medborgarlöften i berörda kommuner. De centrala slutsatserna för det pågående brottsförebyggande arbetet utifrån analysen av intervjumaterialet är följande:

* Arbetet med lägesrapportering har stärkt kommunernas kunskap om sina respektive lokala utmaningar* Kommunernas brottsförebyggande arbete skulle stärkas ytterligare av en mer tydlig och sammanhållen process* Återkopplingen till lägesrapporteringsgrupp och rapportörer behöver utvecklas* Kommunernas kan ytterligare stärka sitt förebyggande arbete genom att tydligare kommunicera de åtgärder som genomförs

Syftet med följeforskningen var att följa upp hur deltagare från IDEDI-utbildningen, som hölls under hösten 2019 i Eskilstuna kommun i samarbete med Fryshuset, haft möjlighet att praktiskt använda de presenterade verktygen och erhållna kunskaperna från utbildningen för att motverka att unga vänder sig till destruktiva miljöer eller grupper.

Under fyra workshops hösten 2020 samtalades med åtta deltagare från Ung Fritid och mötesplatser och mötesplatser och en deltagare från Tjejjouren Meja (numera Ungdomsjouren) i Eskilstuna kommun. För öppna samtal har en tydlig ambition om ömsesidighet hållits vid liv. Under rådande omständigheter blev det så att ett begränsat antal deltagare kunde vara med i följeforskningsprojektet vilket är en begränsning för studien även om vi inte hade andra valmöjligheter. Men i spridningskonferensen online bjöd vi alla deltagare för IDEDI-utbildningen för ett öppet samtal om våra resultat.

Samtalen under workshops, i mindre grupper inom workshops samt deltagarnas skriftliga eftertankar i samband med varje workshop vittnar om en hel del intressanta reflektioner kring utbildningens relevans och användbarhet. Överlag vittnar deltagarnas reflektioner om att IDEDI utbildningen erfarits som lärorik och användbar. Den har i sin helhet bidragit till ett större tänkande och reflekterande bland deltagarna kring metoder de kan använda sig av i den egna verksamheten.

Bakgrund och syfte: Under hösten 2015 startades tre delprojekt under benämningen ”KÖP-projekt – KunskapsÖversikter för Praktiker” av Mälardalens kompetenscentrum för hälsa och välfärd (MKHV) med uppföljningar under 2017 och 2018. Detta paper handlar om delprojektet med koppling till Individ- och familjeomsorg (IFO) inom socialtjänsten. Personer med utländsk bakgrund utgör en betydande del av IFO:s nästan alla verksamhetsområden, främst inom ekonomiskt bistånd, dygnsvård för barn och unga och bland hemlösa. Syftet med denna kunskapsöversikt var att göra en genomgång av forskning om myndighetsutövning inom området barn och unga med utländsk bakgrund som utsätts för psykiskt och fysiskt våld inom familjen. Fokusområden för kunskapsöversikten är följande: Utrednings- och bedömningsmetoder, samverkansmetoder och tjänstemännens hantering av maktbefogenheter.

Metod och material: Kunskapsöversikten är i linje med det som kallas ”scoping study” som handlar om en ”snabb översyn” över ämnesområdet. Huvudfokus ligger på referee-granskade artiklar i relevanta internationella och nationella databaser, men även andra forskningsrapporter och publikationer som har relevans för ämnet har tagits med som komplement till vetenskapliga artiklar.

Resultat och analys: Resultatet visar att det inte finns specifika bedömningsinstrument, utredningsmetoder eller samverkansmetoder enbart för våldsutsatta barn och unga med utländsk bakgrund, men det finns instrument och metoder som används i utredningar där även barn och unga med utländsk bakgrund ingår.

Slutsatser och implikationer: Eftersom det inte finns specifika bedömningsinstrument, utredningsmetoder eller samverkansmetoder om myndighetsutövning inom området barn och unga med utländsk bakgrund som utsätts för psykiskt och fysiskt våld inom familjen kan tillgängliga instrument och metoder användas genom lämplig kompatibilitet och överförbarhet.

Objectives: This study examined the associations between sexual orientation of young people and their health and risk behaviours in Thailand and Sweden, and to explore similarities and differences between the countries. Study design: A cross-sectional study using data from the Life and Health – Young surveys in Thailand and Sweden. Three different statistical analyses were used to examine the associations of the variables. Results: In total, 3869 students aged 16–18 years old were included: 1488 Thai students and 2381 Swedish students. Significantly more Thai (20%) than Swedish (9%) students identified themselves as bisexual, homosexual or unsure (p < .001). Bivariate analysis showed that, in Thailand, self-harm was more often reported by the homosexual, unsure, and bisexual groups than by the heterosexual group (p = .005). In Sweden, early sexual debut was more often reported by the unsure, bisexual, and homosexual groups than by the heterosexual group (p = .033). Multiple logistic regression analysis showed that homosexual and unsure sexual orientations were significantly associated with self-harm (p < .05) among Thai students. Unsure sexual orientation was significantly associated with early sexual debut (p = .04) among Swedish students. Multiple correspondence analysis indicated that sexual orientation was associated with health and risk behaviours, and varied by different subcategories of students’ backgrounds such as country, sexual orientation, family structure and adult support. Conclusions: Sexual minority young people reported more risk behaviours and poorer health than their heterosexual counterparts. The findings are useful for policy programmes on sexual and reproductive health and rights of young people.