https://www.mdu.se/

The Wind on the Moon (1944) is a children’s novel by Eric Linklater, in which two nonhuman characters, a puma and a falcon, play a substantial role as friends, teachers and expert aids to the girl protagonists. In this article I argue that these nonhuman characters in The Wind on the Moon take a posthumanist stance, and that they are able to do so due to the traditional and perhaps underestimated presence of animals in children’s literature. Their message of anti-anthropocentrism and bioegalitarianism gains further importance due to the novel’s ubiquitous engagement with the motifs of learning and liberation. While learning can be said to be part of the general didactic discourse of most children’s books, the strong liberation motif—especially when zoo animals are textually associated with prisoners of war—expresses a serious posthumanist critique which also suggests that there is more to learn from animal characters in children’s literature than has often been supposed.

The Nonhuman in American Literary Naturalism responds to a need to expand and refine the connections among nonhuman studies and American literary naturalism and to productively expand the scholarly discourse surrounding this vital movement in American literary history. This collection focuses on that which becomes visible when the human subject is skirted, or moved off-center: in other words, the representation of nonhuman animals and other vital or inert species, things, entities, cityscapes and seascapes, that play an important part in American literary naturalism. Informed by animal studies, ecocriticism, posthumanism, new materialism, and other recent theoretical perspectives, the essays in this collection discuss early naturalist texts as well as more recent naturalistic-oriented authors.

The primary concern of this essay is the way Nevada Barr’s Blood Lure (2002), set in Glacier National Park, handles the animal as murderer motif and the ethics that are signalled and developed in the text. Textual ethics are signalled by the park setting, the representation of grizzly bears and human–non-human relations, as well as by several intertexts. The essay argues that the novel’s ethical stance is compromised by an incompatibility of its affiliations with, on the one hand, the conventions of the detective genre and of the Anna Pigeon series, and, on the other, three different and incompatible ethical schemas: ecological ethics, as defined and discussed by Donaldson and Kymlicka, capability ethics, described by Nussbaum, and Haraway’s companion species ethics. The novel’s unwillingness to engage in a discussion regarding wild animals in captivity, and grizzly bear welfare, is found to be especially problematic.

This article explores the nonhuman and its resistance to meaning-making in two short stories by the Scottish author Eric Linklater (1899–1974). Two bird characters, a gander and plover, destructively affect the lives of the human narrators but resist any attempts at interpretation. This resistance prompts place-holder interpretation strategies, notably symbolic readings. The article argues that although these stories invite such readings, they ultimately discourage them, by signalling unreliability in their character narrators and by the very physical presence of the birds. The resulting ambiguity encourages acceptance of the nonhuman characters’ alterity, which is the stories’ final ethical stance. 

This volume gathers together papers presented at the conference “Ecocriticism in the Nordic Countries; Yesterday, Today, Tomorrow” held in Västerås, Sweden, in 2017, organized by the research group Ecocritical Forum at Mälardalen University. The conference, which was an attempt to survey local ecocritical activities, transcended Nordic boundaries, engaging scholars from Europe and the United States. This expansion from the local to the global mirrors the subject of the conference: ecocriticism, a cross-disciplinary field of research in the intersection of environmental issues and cultural expressions.The chapters here engage with topical issues such as the Anthropocene, sustainability in education, and civilizational critique, as well as schools of thought such as materialism, dark ecology and animal studies. The contributions discuss several types of cultural expressions, including film and other visual media, university course design and Nordic, and English language novels and poetry. This volume will attract the interest of readers from a number of different backgrounds, both in the Nordic countries and internationally.

Non-human narrators, by definition anthropomorphized, fill different functions in literature, and have different effects, not always positive for the species that is utilized, for example to voice a human political concern. However, many animal studies scholars agree that anthropomorphism, while inadequate, may be the best way we have to get to know another species. Animal characters who tell their own, autobiographical, stories are particularly interesting in this regard. Eric Linklater’s children’s novel The Wind on the Moon (1944), raises posthumanist questions about human–animal differences, similarities and language, especially through its engagement of several non-human intradiegetic narrators. In a novel with surprisingly few other forms of characterization of the non-human characters, their own detailed narratives become a highly significant means of access to their species characteristics, their consciousness, and their needs. In an analysis of these embedded narratives using Genette’s theory of narrative levels and functions, as well as intersections of speech act theory and cognitive narratology, this article exposes an otherwise inaccessible dimension of characterization in Linklater’s novel. It argues that the embedded narratives, in contrast to crude anthropomorphism, are in fact what enables both a verbalization of the character narrators’ otherness, and a connection and comprehension between species. In other words, these non-human narratives constitute what might be called (with Garrard) examples of critical anthropomorphism.

Like almost everywhere else, the role and the status of the English language have been increasing in Swedish society, including the education system. All students in Swedish schools receive some more or less formal instruction in the English subject by the time they are in third grade, though very many are exposed to the language even earlier, both at school and outside of it.

Despite these circumstances, we seem to know very little about the realities of English for young learners (EYL) instruction at Swedish primary schools, e.g. regarding the following aspects: What activities do the teachers organize in their English classes? What materials do they work with and how? In what ways and to what extent do they use the target language, English?

The present contribution reports on the results of two small studies addressing precisely these issues, among others. The first study is based on a number of actual observations and recordings of EYL lessons from preschool class to grade 3, followed by interviews with the respective teachers; the second is based on a questionnaire with a broader range of primary school teachers.

The results suggest that some commonly promoted recommendations in the literature regarding EYL are not generally followed by many EYL teachers in Sweden. For example, when it comes to the use of English vs. Swedish in the English classroom, the share and quality of the target-language input, not least from the teachers themselves, might well be enhanced. In addition – and this aspect is related to the previous one – EYL instruction and its efficiency could be expected to benefit from contextualizing the classroom activities and communication to a greater extent, e.g. by using children’s literature of various kinds and engaging in meaningful interaction about it.

Föreliggande nummer av Litteratur och språk har både till innehåll och utformning ett brett internationellt anslag med bidrag som är skrivna på svenska, engelska och tyska.

Gordana Dodig-Crnkovic inleder med en artikel som anlägger ett nytt, evolutionärt perspektiv på kunskap. Författaren konstaterar att kunskap alltsedan Platon och Aristoteles har studerats inom epistemologin, en gren av filosofin som sysslar med propositionell kunskap, dvs. kunskap som kan uttryckas enligt formeln "A vet att p" där A är en person och p är en proposition (ett påstående). Det centrala här är sanningshalten i påståenden. Dodig-Crnkovic tar dock i sin artikel ”Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent” ett annorlunda grepp. Hon behandlar kunskap som ett biologiskt fenomen, såsom informationsstrukturer skapade av en organism som omvandlar information till nödvändig kunskap för överlevnad. Även de enklaste levande varelser använder information som de ordnar i olika komplexa kunskapsstrukturer. Därför kan kunskap studeras ur ett evolutionärt perspektiv som en process där informationsstrukturer i levande organismer blir alltmer komplexa som en följd av växelverkan med omgivningen, en växelverkan som även innefattar kommunikation med andra organismer.

I det andra bidraget ”Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass prosa” låter Beate Schirrmacher oss se att Günter Grass inte endast är författare och bildkonstnär, utan att även musiken spelar en central roll i hans författarskap. Schirrmacher framhåller att det finns många intermediala referenser till musik i Grass romaner. Ändå har t ex trummandets roll i Die Blechtrommel (1959) och referensen till den musikaliska kräftgången i novelltiteln Im Krebsgang (2002) länge förbisetts. Med hjälp av intermediala teorier följer artikeln upp musikens betydelse i Grass prosa. Författaren använder sig av ett transmedialt perspektiv som fokuserar på gemensamheterna mellan text och musik. Repetitivitet, simultanitet och performativitet förknippas mer med musik än med litteratur, men de är också återkommande kännetecken i Grass berättarteknik. I textexempel från Die Blechtrommel, Im Krebsgang und Ein weites Feld (1995) analyserar Schirrmacher verkens transmediala gemensamhet med musik. Hon lyfter fram hur repetitiva, simultana och performativa mönster blir avgörande för tolkningen, vilket i sin tur kastar nytt ljus över Grass prosa och lyfter fram aspekter som tidigare förbisetts eller till och med kritiserats.

Thorsten Päplow tar i ”Poetologische Konzeptionen des Platzes in drei ‚Irischen Tagebüchern‘: Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tagebuch” upp platsens betydelse som poetologisk faktor i tre resetexter, nämligen i de ”irländska dagböcker” som författats av Heinrich Böll, Ralph Giordano och Hugo Hamilton. Eftersom det hittills knappast funnits några undersökningar kring vilken bärighet betydelsen av orter och platser har i reselitteraturen, presenterar artikelförfattaren inledningsvis olika orts- och platskoncept. De analyser som sedan följer syftar till att åskådliggöra vilken roll orter, platser eller landskap kan ha som betydelsepotential i respektive författares ”irländska dagbok”.

I ”German Literature and Remembrance of the Holocaust” pekar Sture Packalén med utgångspunkt från den tyskspråkiga litteraturen efter 1945 på vilken central roll just litteraturen spelat under hela efterkrigstiden för att bevara minnet av Förintelsen, men också minnet av de tyska lidandena. Packalén visar att de tyska författarna i denna minnesprocess tagit på sig rollen som ett ”nationens samvete”. Samtidigt lyfter han fram hur det i de litterära texterna synliggörs att nationalsocialismen och Förintelsen varit och fortfarande är svårhanterliga ämnen i Tyskland. I artikeln framhålls vidare att dialogen kring det förflutna, det man minns av nazisttiden och de olika roller Förintelsen spelat och fortfarande spelar i dagens tyska samhälle är beroende av på vilket sätt och av vem allt detta blir ihågkommet. Det går därför inte att tala om en enhetlig ”tysk” minneskultur vare sig före eller efter 1989. Däremot kan man i litteraturen urskilja olika minnesgemenskaper som var för sig fokuserar förföljelsen av judarna, Förintelsen, kriget och det nazistiska förflutna på ett karakteristiskt sätt.

Ingemar Haag konstaterar i ”De två vägarna – 1800-talets självbiografi bortom Jean-Jacques Rousseau och Johann Wolfgang von Goethe: några nedslag hos George Sand, Alfred de Musset och Thomas De Quincey”, att borgerlighetens ökade samhälleliga inflytande under 17- och 1800-talen också krävde krävde ett konstnärligt uttryck. Haag tar vidare upp att det finns en viss samstämmighet inom forskningen om att just romanen blev borgerlighetens genre per se. Han menar att man också skulle kunna lägga till självbiografin som ett led i detta legitimeringsprojekt. 1800-talet flödar över av självbiografier. Rousseau blev tidigt den stora förebilden. Hans introverta självanalys fick många efterföljare – men senare också många kritiker, som förhöll sig negativa till hans navelskåderi. Sand och de Musset var några av hans belackare. I sin essä diskuterar Ingemar Haag Sands, de Mussets och De Quinceys självbiografiska texter som ett svar på Rousseaus introspektiva förhållningssätt. De sympatiserar, enligt Haag, snarare med den hållning som Goethe förespråkar i Dichtung und Wahrheit, där jaget definieras utifrån interaktionen med historien och samhället.

De två avslutande bidragen har båda en ekokritisk inriktning. Karin Molander Danielssons artikel ”White Fang as Ethological and Evolutionistic Bildungsroman” är en studie som tar särskilt fasta på hur Jack London i sin roman White Fang framställer huvudkaraktärens beteende och kognition. I artikeln görs även en jämförelse av hur hundar och vargar beskrivs i den etologiska litteraturen. Molander Danielsson visar fram hur huvudpersonens utveckling från vild varghybrid till domesticerad hund på många sätt motsvarar den evolutionära utveckling som hunden, canis familiaris, genomgått. Romanen kan därför enligt artikelförfattaren läsas både som en evolutionär och som en traditionell Bildungsroman.

Den sista artikeln med titeln “Sense of Nature and Ecopedagogical Design in Swedish Children’s Literature from the 20th Century” består av fyra konferensbidrag skrivna av Magnus Jansson, Karin Molander Danielsson, Sture Packalén och Marie Öhman. De deltog i juni 2013 i den tionde internationella litteraturkonferensen ”Changing Nature: Migrations, Energies, Limits” i arrangemang av ASLE, The Association for the Study of Literature and the Environment vid University of Kansas, Lawrence. Med exempel från Elsa Beskow, Selma Lagerlöf, Inga Borg och Astrid Lindgren fokuserar artikelförfattarna i sina bidrag på hur ekopedagogiska drag och människans interaktion med naturen framträder i svenska barnbokstexter från tidigt till sent nittonhundratal.