https://www.mdu.se/

Föreliggande nummer av Litteratur och språk har både till innehåll och utformning ett brett internationellt anslag med bidrag som är skrivna på svenska, engelska och tyska.

Gordana Dodig-Crnkovic inleder med en artikel som anlägger ett nytt, evolutionärt perspektiv på kunskap. Författaren konstaterar att kunskap alltsedan Platon och Aristoteles har studerats inom epistemologin, en gren av filosofin som sysslar med propositionell kunskap, dvs. kunskap som kan uttryckas enligt formeln "A vet att p" där A är en person och p är en proposition (ett påstående). Det centrala här är sanningshalten i påståenden. Dodig-Crnkovic tar dock i sin artikel ”Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent” ett annorlunda grepp. Hon behandlar kunskap som ett biologiskt fenomen, såsom informationsstrukturer skapade av en organism som omvandlar information till nödvändig kunskap för överlevnad. Även de enklaste levande varelser använder information som de ordnar i olika komplexa kunskapsstrukturer. Därför kan kunskap studeras ur ett evolutionärt perspektiv som en process där informationsstrukturer i levande organismer blir alltmer komplexa som en följd av växelverkan med omgivningen, en växelverkan som även innefattar kommunikation med andra organismer.

I det andra bidraget ”Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass prosa” låter Beate Schirrmacher oss se att Günter Grass inte endast är författare och bildkonstnär, utan att även musiken spelar en central roll i hans författarskap. Schirrmacher framhåller att det finns många intermediala referenser till musik i Grass romaner. Ändå har t ex trummandets roll i Die Blechtrommel (1959) och referensen till den musikaliska kräftgången i novelltiteln Im Krebsgang (2002) länge förbisetts. Med hjälp av intermediala teorier följer artikeln upp musikens betydelse i Grass prosa. Författaren använder sig av ett transmedialt perspektiv som fokuserar på gemensamheterna mellan text och musik. Repetitivitet, simultanitet och performativitet förknippas mer med musik än med litteratur, men de är också återkommande kännetecken i Grass berättarteknik. I textexempel från Die Blechtrommel, Im Krebsgang und Ein weites Feld (1995) analyserar Schirrmacher verkens transmediala gemensamhet med musik. Hon lyfter fram hur repetitiva, simultana och performativa mönster blir avgörande för tolkningen, vilket i sin tur kastar nytt ljus över Grass prosa och lyfter fram aspekter som tidigare förbisetts eller till och med kritiserats.

Thorsten Päplow tar i ”Poetologische Konzeptionen des Platzes in drei ‚Irischen Tagebüchern‘: Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tagebuch” upp platsens betydelse som poetologisk faktor i tre resetexter, nämligen i de ”irländska dagböcker” som författats av Heinrich Böll, Ralph Giordano och Hugo Hamilton. Eftersom det hittills knappast funnits några undersökningar kring vilken bärighet betydelsen av orter och platser har i reselitteraturen, presenterar artikelförfattaren inledningsvis olika orts- och platskoncept. De analyser som sedan följer syftar till att åskådliggöra vilken roll orter, platser eller landskap kan ha som betydelsepotential i respektive författares ”irländska dagbok”.

I ”German Literature and Remembrance of the Holocaust” pekar Sture Packalén med utgångspunkt från den tyskspråkiga litteraturen efter 1945 på vilken central roll just litteraturen spelat under hela efterkrigstiden för att bevara minnet av Förintelsen, men också minnet av de tyska lidandena. Packalén visar att de tyska författarna i denna minnesprocess tagit på sig rollen som ett ”nationens samvete”. Samtidigt lyfter han fram hur det i de litterära texterna synliggörs att nationalsocialismen och Förintelsen varit och fortfarande är svårhanterliga ämnen i Tyskland. I artikeln framhålls vidare att dialogen kring det förflutna, det man minns av nazisttiden och de olika roller Förintelsen spelat och fortfarande spelar i dagens tyska samhälle är beroende av på vilket sätt och av vem allt detta blir ihågkommet. Det går därför inte att tala om en enhetlig ”tysk” minneskultur vare sig före eller efter 1989. Däremot kan man i litteraturen urskilja olika minnesgemenskaper som var för sig fokuserar förföljelsen av judarna, Förintelsen, kriget och det nazistiska förflutna på ett karakteristiskt sätt.

Ingemar Haag konstaterar i ”De två vägarna – 1800-talets självbiografi bortom Jean-Jacques Rousseau och Johann Wolfgang von Goethe: några nedslag hos George Sand, Alfred de Musset och Thomas De Quincey”, att borgerlighetens ökade samhälleliga inflytande under 17- och 1800-talen också krävde krävde ett konstnärligt uttryck. Haag tar vidare upp att det finns en viss samstämmighet inom forskningen om att just romanen blev borgerlighetens genre per se. Han menar att man också skulle kunna lägga till självbiografin som ett led i detta legitimeringsprojekt. 1800-talet flödar över av självbiografier. Rousseau blev tidigt den stora förebilden. Hans introverta självanalys fick många efterföljare – men senare också många kritiker, som förhöll sig negativa till hans navelskåderi. Sand och de Musset var några av hans belackare. I sin essä diskuterar Ingemar Haag Sands, de Mussets och De Quinceys självbiografiska texter som ett svar på Rousseaus introspektiva förhållningssätt. De sympatiserar, enligt Haag, snarare med den hållning som Goethe förespråkar i Dichtung und Wahrheit, där jaget definieras utifrån interaktionen med historien och samhället.

De två avslutande bidragen har båda en ekokritisk inriktning. Karin Molander Danielssons artikel ”White Fang as Ethological and Evolutionistic Bildungsroman” är en studie som tar särskilt fasta på hur Jack London i sin roman White Fang framställer huvudkaraktärens beteende och kognition. I artikeln görs även en jämförelse av hur hundar och vargar beskrivs i den etologiska litteraturen. Molander Danielsson visar fram hur huvudpersonens utveckling från vild varghybrid till domesticerad hund på många sätt motsvarar den evolutionära utveckling som hunden, canis familiaris, genomgått. Romanen kan därför enligt artikelförfattaren läsas både som en evolutionär och som en traditionell Bildungsroman.

Den sista artikeln med titeln “Sense of Nature and Ecopedagogical Design in Swedish Children’s Literature from the 20th Century” består av fyra konferensbidrag skrivna av Magnus Jansson, Karin Molander Danielsson, Sture Packalén och Marie Öhman. De deltog i juni 2013 i den tionde internationella litteraturkonferensen ”Changing Nature: Migrations, Energies, Limits” i arrangemang av ASLE, The Association for the Study of Literature and the Environment vid University of Kansas, Lawrence. Med exempel från Elsa Beskow, Selma Lagerlöf, Inga Borg och Astrid Lindgren fokuserar artikelförfattarna i sina bidrag på hur ekopedagogiska drag och människans interaktion med naturen framträder i svenska barnbokstexter från tidigt till sent nittonhundratal.

Thorsten Päplow tar sig an Norbert Scheuers roman Überm Rauschen och undersöker vilken betydelse stensimpan har för den manliga huvudpersonens misslyckanden både på det personliga och på det yrkesmässigaplanet. Päplow visar i sin analys hur Scheuers stensimpelika berättande – med familjeliv i efterkrigstidens Tyskland som bakgrund – framstår som en skildring av ett existentiellt fiasko.

Detta nummer av Litteratur och språk är huvudsakligen ägnat åt det förflutna, människors berättande, åt minnet, den bild människor gör sig av det förgångna, men också av det artificiella i ett samtida perspektiv.

Ingela Pehrson Berger inleder blicken bakåt när hon behandlar Carl von LinnésTal, om Märkwärdigheter uti insecterne. Hon undersöker genom en kombination av idéhistorisk belysning och retorisk analys fyra teman i talet, nämligen hur Linné ger uttryck för en fysikoteologisk förundran i synen på insekterna, hur han presenterar den entomologiska forskningen och uppmanar till en nyfikenhetsforskning, hur han verkar för folkupplysning genom att avskaffa vanföreställningar om insekter, samt hur han med humoristisk antropomorfism berättar om insekters beteenden.

Magnus Janssons bidrag, Sträckläsning, är ett projekt som vill undersöka om – och i så fall hur – svenska poeter under 1900-talet har använt flyttfåglar som motiv. Utgångspunkten är Fredrik Bööks studie "Flyttfåglarna" från 1913. Utifrån den läser sig Jansson fram genom det ena lyriska författarskapet efter det andra. Han genomkorsar dem som en fågelskådare på jakt efter att göra observationer, som sedan förs in på registerkort. Projektet är därför också en utforskning av en läsarpraktik inspirerad av ekokritiken. Frågor som läsaren ställs inför är: Vad är ett motiv? Vad är en observation i dikten jämfört med en observation i "verkligheten"?

Thorsten Päplow tar sig an Norbert Scheuers roman Überm Rauschen och undersöker vilken betydelse stensimpan har för den manliga huvudpersonens misslyckanden både på det personliga och på det yrkesmässiga planet. Päplow visar i sin analys hur Scheuers stensimpelika berättande – med familjeliv i efterkrigstidens Tyskland som bakgrund – framstår som en skildring av ett existentiellt fiasko.

I sin essä om Goethes självbiografiska skrivande ägnar sig Ingemar Haag åt Dichtung und Wahrheit, diktarens monumentala bidrag till den självbiografiska genren under 1800-talets första hälft. Haag visar hur ledigt Goethe rör sig genom historien, politiken och konsten, hur han i sitt diktarvärv är mer av en kulturhistoriker än en självbekännande navelskådare.

Marie Öhman tar i sitt bidrag "Man ser mig och jag finns – Ontologiska frågor i Lars Jakobsons Vännerna upp romanens utforskande av hur ny teknik kan komma att påverka våra föreställningar om vad en människa är. Öhman visar hur Jakobson använder science fiction-genren för att ifrågasätta en traditionell uppdelning av tillvaron i materiellt och icke-materiellt, mänskligt och icke-mänskligt och relaterar detta ifrågasättande till en posthumanistisk kontext.

Cecilia Pettersson går in på det förnyade intresset för minnet och konstaterar att det uppstått ett nytt berättande om minnet genom vilket detta bl.a. förknippas med fantasi istället för sanningsenlighet. Hon ställer Bodil Malmstens romaner Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och framför allt Nästa som rör mig i relation till denna minnesuppfattning. Det framgår då att dessa romaner fungerar som ett slags motberättelse, där minnet framförallt handlar om mer universella frågor, såsom minnets värde, dess identitetsskapande funktion och dess grundläggande betydelse för den mänskliga existensen

Eva Sundgren för i sin artikel "dä blir minnen av allting" – Äldres samtalsstil med fokus på berättelser" en inledande diskussion kring forskning om äldres berättande. Hennes syfte är inte bara att beskriva berättelsernas form och funktion, utan också att bidra till en diskurs om äldre och äldres språk som inte utgår från ett bristperspektiv. Viktiga frågor är hur de äldre konstruerar sina berättelser och vilken bild de ger av sig själva och sina liv. Först tar Sundgren upp vem som är äldre och vad en berättelse är. Därefter görs några nedslag i en inspelning med en kvinna på snart 92 år. Eftersom perspektivet är interaktionellt ställs också frågan vilken roll lyssnaren spelar för berätterskan.

Marie Nelson, slutligen, gör en studie av andraspråkstalares vardagliga kommunikation vid ett svenskt storföretag. Det övergripande syftet med hennes studie har varit att finna kommunikativa faktorer som har en positiv inverkan på andraspråkstalares integration på arbetsplatsen och i den nära arbetsgruppen. Utifrån arton intervjuer med fast anställda industriarbetare och tjänstepersoner, som kommit till Sverige i vuxen ålder, har Nelson valt ut fem deltagare för observation. Resultaten visar att de fem deltagarnas vardagliga kommunikation till stor del påverkas av aktuell yrkesposition. Nelson noterar vidare bl.a. att tjänstepersoner kan klara sig utan kunskaper i svenska så länge de behärskar engelska i tal och skrift, medan den industriarbetare som inte talar svenska riskerar att halka efter såväl yrkesmässigt som socialt.

Utifrån kortberättelserna "Nazi Christmas" och "The Irish Worker" av den irländsktyske författaren Hugo Hamilton lyfter Thorsten Päplow och Birte Schulz fram frågor som hänger samman med formandet av den kulturella identiteten hos barn med bakgrund i två kulturer. Deras bidrag ger en kort introduktion till forskningen kring ”biculturalism” och använder sig avpsykologiska och sociologiska insikter från detta område vid den litteräraanalysen. Fokus ligger här på huruvida kortberättelsernas huvudfigur, som växer upp med en tysk mor och en irländsk far, genomgår en identitetskrispå grund av sitt dubbla kulturella arv.

Theodor Kallifatides var gäst vid Mälardalens högskolas författardag 2008 och 2010 stod Bodil Malmsten i fokus under detta årliga evenemang. De fyra första bidragen i detta nummer av Litteratur och språk är föredrag som hölls under dessa båda dagar.

Magnus Eriksson visar hur Kallifatides i sitt skrivande utforskat kärlekens vägval, de många variationer och moraliska konflikter kärleks- och vänskapstemat kan bjuda på. Inkännande följer han författarens skildringar av kärlekens väsen och vånda, svek och livslögn, men också den självuppgivande ögonblicklighetens förvillelse som drabbar den förälskade. Enligt Magnus Eriksson har Kallifatides bild av kärleken ”slående likheter med den medeltida mystikerns upplevelse av uppgåendet i Gud.”

Birgitta Cremnitzer å sin sida gör en interkulturell resa genom Kallifatides författarskap, en resa ”som främst handlar om sökandet efter identitet och kampen mot främlingsskapets dilemma”. Hon tar sina egna upplevelser av två länder, två språk och två kulturer som utgångspunkt och visar hur Kallifatides förmår göra läsaren till medresenär kring emigrantskapets villkor. Detta innebär enligt Cremnitzer bl.a. att differensperspektivet alltid finns hos den som emigrerat och att livet i exil kan upplevas som ett slags amputation med återkommande fantomsmärtor.

Sara Granath tar i sitt bidrag till författardagen upp personliga intryck av Bodil Malmstens dramatik. Hon talar bl.a. om svårigheterna i att levandegöra ett samhälle sceniskt och framhåller betydelsen av den rumsliga gestaltningen i Malmstens pjäser. Här är det inte enbart yttre rum det är fråga om, utan lika mycket människors inre rum. För Granath är det just Malmstens speciella sätt att behandla yttre och inre rum som verkar vara en ”fruktbar tråd att följa i hennes dramatik och teater”.

Ingemar Haag återvänder i sin essä till lyrikern Bodil Malmsten, som under senare år överskuggats av ”självbiografen” och dramatikern Malmsten. I hennes lyrik stiftar vi bekantskap med ett tilltal som spänner mellan högt och lågt, tyst och uppfordrande. I dialogen med Samuel Beckett, ett av 1900-talets stora författarskap, anknyter Malmsten till såväl föregångarens existentiella perspektiv som det humoristiska anslaget.

I sin studie om intratextuell motivering kommenterar Hans Färnlöf hur olika narrativa element länkas samman i några franska 1800-talsberättelser. Med motivering menas hur författaren kan ”motivera” (i betydelsen ”berättiga”, ”rättfärdiga”), hur karaktärer agerar eller varför vissa händelser bör – eller inte bör – inträffa enligt berättelsens logik. Det handlar således om att etablera orsak och verkan i en fiktiv värld. Färnlöf visar hur man genom att fokusera på den intratextuella motiveringen, dvs. de orsakssamband som byggs upp genom referenser inne i texten i stället för att hänvisa till verkligheten, tydligare kan skönja textens etapper och progression, från inledning till avslutning.

Utifrån kortberättelserna Nazi Christmas och The Irish Worker av den irländsktyske författaren Hugo Hamilton lyfter Thorsten Päplow och Birte Schulz fram frågor som hänger samman med formandet av den kulturella identiteten hos barn med bakgrund i två kulturer. Deras bidrag ger en kort introduktion till forskningen kring ”biculturalism” och använder sig av psykologiska och sociologiska insikter från detta område vid den litterära analysen. Fokus ligger här på huruvida kortberättelsernas huvudfigur, som växer upp med en tysk mor och en irländsk far, genomgår en identitetskris på grund av sitt dubbla kulturella arv.

I sitt andra bidrag behandlar Hans Färnlöf Marcel Pagnol som genom sitt filmskapande på framför allt 1930-talet tillhör den franska filmens klassiska regissörer. Som författare ses han dock huvudsakligen som ”regional” berättare. Det innebär att tema, struktur, bildspråk, stilistik och andra litterära aspekter i hans verk sällan diskuteras. Med sin studie av de fyra elementen i romandiptyken L’Eau des collines (”Vattnet från kullarna”) visar Färnlöf hur det vid första anblicken transparenta, referentiella landskapet, liksom handlingen och karaktärerna, innehåller både episk bredd och symboliskt djup.

Om litterär skildring handlar det även i Thomas Asklunds artikel som tar upp Vilhelm Mobergs berättarteknik i utvandrarserien. Med exempel från olika passager ur ett kapitel i Invandrarna visar Asklund hur Moberg använder växlande berättarperspektiv och upprepande stilfigurer för att skapa verklighetsillusion i den fiktiva berättelsen.

I det avslutande bidraget framhåller Helena Darnell-Berggren att skolans kunskapsuppdrag är en självklarhet för varje lärare, men hon frågar sig samtidigt hur det ska kunna vara möjligt att få undervisningstiden att räcka till för att även fostra elever till demokratiska samhällsmedborgare. I sin genomgång av olika styrdokument för skolan och även tillämplig didaktisk forskning ger Darnell-Berggren olika perspektiv på hur språkundervisning kan bli till ett meningsskapande, där båda dessa uppdrag kan kombineras.

Red.